Replik angående Pommern
Skriverierna om Pommerndockan är otaliga. Den 31 oktober skriver Kurt Skogberg och kritiserar planerna. I tidningen Åland den 28 oktober är det en insändare undertecknad av signaturen ”Sjöfolk”. Signaturen vill introducera en helt ny och oprövad metod att bevara Pommern för eftervärlden. Henry Höglund har skrivit en mängd inlägg.
Det finns många museifartyg i världen och många bevarade segelfartyg. Några seglar och några är stillaliggande museer. Men Pommern är unik! Varför då? Därför att hon aldrig blivit ombyggd och förändrad. Hon är i stort sett likadan, som när hon kom hem fån sin sista resa 1939 eller faktiskt som när hon sjösattes 1903. Det gör henne unik och ger henne ett musealt värde, som andra fartyg saknar. Hennes nitade skrov är i stort sett oförstört undantaget ett antal dåliga reparationer utförda av proffs vid kommersiella varv.
Jag har i tidigare insändare försökt förklara varför det är bra att få Pommern i en docka men tydligen kan många inte läsa eller vill inte ta till sig fakta. När Roger Jansson redogjorde för analysen av vad som händer, om Pommern springer läck, så kallades det skrämselpropaganda! Men det är en helt korrekt teknisk beskrivning, det behövs inte mycket vatten i henne förrän hon kantrar. Att bevara och underhålla ett museifartyg är inte detsamma som att underhålla ett fartyg i kommersiell trafik. Ett museiföremål får inte ändras till sin konstruktion, då rasar värdet.
Signaturen ”Sjöfolk” föreslår: ”… någon centimeters stålarmerad hinna under botten ..”. Det är väl det mest fantastiska förslaget hittills. Vad skulle den ”hinnan” bestå av, betong eller någon plastmassa? Det är inte rätt metod att bevara ett museifartyg. Skulle någon tycka det var en bra idé att skydda Kastelholms gamla murar genom att gjuta in dem i betong? Det skulle ändå ligga närmare till hands.
Pommern är ett museifartyg, punkt slut. ”Sjöfolks” och andra skribenters idéer om att få Pommern under segel igen visar på okunskap om dagens krav på fartyg i trafik. Det skulle krävas en total ombyggnad av fartyget, hon måste få maskin, hon måste få vattentäta skott, hon måste få en omfattande ny inredning med enmanshytter för besättningen, nytt kök, modern räddningsutrustning, fullständig modern navigationsutrustning mm. mm. Kostnaden blir säkert tio gånger högre än för dockan.
Henry Höglund skriver den 29 oktober en ny artikel där han förespråkar underhåll vart tionde år vid ett kommersiellt varv. Visst görs arbetet vid ett modernt varv snabbt men med metoder (=svetsning) som är direkt olämpliga på ett gammalt nitat skrov. Vid underhåll av ett modernt fartyg vet man på förhand i stort sett allt vad som skall göras, det vet man inte med ett gammalt museifartyg. Under några dagars varvsbesök vart tionde år kan man inte genomföra de nödvändiga kontroller av tusentals nitar och nitförband som Pommerns gamla skrov behöver. Tio år är också ett för långt intervall, en allvarlig försämring kan gå snabbt. Om två år har det gått tio år sedan senaste dockning. Har hon ingen egen docka måste hon igen bogseras iväg till något varv för dockning. Kommer man att kunna och hinna göra några väsentliga reparationer? Underhåll av ett så gammalt fartyg som Pommern kan inte göras på samma sätt som för ett modernt fartyg.
Spaltkorrosion är i huvudsak osynlig och uppstår vid överlappande plåtar. Ytan kan se bra ut men vad som händer mellan plåtarna är näst intill omöjligt att kontrollera utan isärtagning. Spaltkorrosion har konstaterats mellan bordläggningsplåtar och köl. Det är allvarligt speciellt som fartygets tyngd vilar på kölen vid dockning. När fartyget dockats ut kan fogen öppna sig under bogseringen hem. Har det utförts svetsreparationer kan också detta resultera i att angränsande nitförband brister under hemfärden. På ett kommersiellt varv sker allt under tidspress och det är direkt olämpligt för Pommerns skrov. Också svetsning måste ske långsamt med noga planerade svetsföljder på ett helt annat sätt än med ett modernt skrov. Längre bogseringar innebär självklart också större risker än förflyttning inom Västra hamnen.
Det finns ingen annan teknisk lösning för att långsiktigt bevara Pommern i oförstört skick än en egen docka. Med en docka kommer Pommern att vara säkrad för överskådlig tid. Underhåll och restaurering av botten med borttagande av dåliga svetsreparationer kan ske i lugn takt utan tidspress med i huvudsak egen personal. Och det är här kompetensen finns när det gäller ett museifartyg, inte vid ett kommersiellt varv. Att tala om amatörer är ganska magstarkt. Det finns gott om expertis att tillgå på Åland. Vid behov kan man få hjälp utifrån. Kunskapen om nitning kommer att kunna överföras till en egen underhållsgrupp. Den idag osynliga men riskabla spaltkorrosionen mellan överlappande plåtar och gamla nitar blir inte längre något hot. Skulle hon mot förmodan gå läck kan hon inte kantra utan blir stående på blocken i dockan och reparationer kan göras utan att behöva riskera en bogsering till annan ort. Pommerns botten kommer med tiden att kunna återställas till originalskick utan dyra varvsbesök. Någon tidspress finns inte om hon ligger i en egen docka. Skulle något fartyg köra in i dockan är det väl bättre att dockan skadas än att Pommern sänks?
Jan Grönstrand
