Regelrätt faktafel om ångest
Jag har med intresse följt remissdebatten om ANDTS-programmet som behandlades i lagtinget den 13.12 . Många intressanta synpunkter framkom under debatten, men det som fångade min uppmärksamhet och skaver lite i mitt öra, är ledamot Jörgen Petterssons anförande där han berör ångest som en positiv kraft. ”Ångest är inte psykisk ohälsa, ångest är något som rätt hanterat kan få dig att göra något fantastiskt.” säger ledamoten. Det är ett regelrätt faktafel.
Den ångest Jörgen Pettersson talar om är i värsta fall en sund nivå av generaliserad ångest, i bästa fall en oro och stress som gemene man kan känna i situationer som är obekväma och stressande. Begreppet ångest har idag blivit norm för att beskriva en känsla av oro och stress, eller lätt generaliserad ångest.
Generaliserad ångest är när man är orolig över det mesta i livet. Man har svårt att kontrollera sin oro och tycker kanske att man behöver vara orolig för att alltid vara beredd på hemska saker som kan hända. Det är vanligt att man oroar sig för till exempel att någon i familjen ska råka ut för en olycka, att man själv ska bli sjuk eller att man inte kommer att klara av skolan.
Panikångest är när ångesten sätter sig i kroppen i form av panikattacker. Man får attackerna utan förvarning och de gör att man får hjärtklappning och blir yr, illamående och andfådd. Det är vanligt att man blir rädd och tror att man är sjuk, att man ska dö eller att man ska förlora kontrollen och bli galen. Det är också vanligt att man får panikattacker på särskilda platser som man sedan helst vill undvika, till exempel på bio, i tunnelbanan eller i stora folksamlingar.
Separationsångest är när man inte vill vara ensam och blir orolig när man måste skiljas från till exempel sina föräldrar eller sin pojk- eller flickvän. Det är vanligt att ångesten kommer när man ska sova borta eller gå till skolan.
Eftersom debatten rör just risk-och missbruksprogrammet är det i relation till detta vi ska diskutera ångesten. Ångestsyndrom är en sjukdom som gör att din ångest påverkar ditt liv, och även din fysiska hälsa. För den som inte får vård för sin ångest, kan ett sätt att hantera den, vara att självmedicinera med rusmedel och/eller mediciner. Om syftet med programmet är att minska risk och missbruk, behöver anledningarna till missbruket tas på allvar. Att självmedicinerad ångest är en inte ovanlig orsak, direkt eller indirekt, är vi kanske överens om.
Men att förutsätta att dessa människor ska vända sin ångest till något fantastiskt är nog att förenkla problemet rejält. Det förebyggande risk –och missbruksarbetet måste innefatta ett omfattande arbete med att minska psykisk ohälsa.
Jag hade gärna sett ett resonemang kring detta, snarare än ledamotens ytliga avfärdande av detta mycket svåra problem som något positivt.
Cita Nylund
