Rättvisa eller sunt förnuft?
Det gläder mig att lagtingsman Brage Eklund har reagerat på beslutet angående avloppen i glesbygd. Jag delar också den ”pensionärs” oro som delgetts oss i en insändare.
Däremot är jag förvånad över att så få reagerat. Det beror kanske på att avloppsproblematiken ännu inte riktigt ”gått in” in i folks medvetande ännu, alla har så fullt upp med Mise.
Fem procent av de utsläpp som sker från Åland till Östersjön härrör från hushåll i tätort och glesbygd, enligt landskapets beräkning, dessa ska nu åtgärdas. Det är en teoretisk bedömning – men teori och verklighet är två skilda saker.
De som kan slippa undan utan åtgärder är de som är födda före 1935. Vad är det som säger att de har sämre råd än dem som är födda 1945, -55 eller -65? Är en part i ett hushåll född 1934 och den andra 1937 så kan de också glömma eventuella fördelar. Ett annat exempel, en person född 1915 kanske bor ihop med en sjukpensionerad son eller dotter född 1945, hur går det för dem?
Vad då, man kan väl inte ta hänsyn till alla%u2026.
För min del trodde jag förstås att avloppsproblematiken var en miljöfråga, inte om vem som landskapsregeringen bedömer ska betala mera eller mindre.
Man frågar sig, släpper alla hushåll ut lika mycket kväve och fosfor oavsett var de finns? Ingalunda! Det beror naturligtvis på var man bor i förhållande till vatten, till topografi och vattenförbrukning.
Som exempel kan vi ta området där jag själv bor, där finns fem fastigheter som förmodligen inte har godkända avlopp trots trekammarbrunnar. (Det vet vi i och för sig inte, eftersom vi inte fått någon information om den inventering som gjordes för tre år sedan.)
Avloppen rinner, eller egentligen sipprar, ut i gräsbevuxna diken (dock inte samma diken) och rinner minst 150 m innan de når ett större dike som i sin tur rinner 1 mil i öppna diken med växtlighet. Är det inte det man egentligen kan kalla fosforfälla?
Vi kunde ha 100 Highland cattle gå ute året om på samma område utan åtgärder. Grannarna kunde ha lika många var, vilket skulle göra 300 djur totalt, men vem skulle bry sig om det – det viktiga tycks ju vara att avloppen från några hushåll åtgärdas.
Så som jag beskrivit vårt område är verkligheten för de allra flesta i glesbygd. Men just för att det är glesbygd och avloppen sipprar ut i gräsbevuxna diken är risken liten för att något skulle nå havet, förutom de fåtal fastigheter som ligger väldigt nära vatten.
Det är där det borde satsas och ge de berörda det ekonomiska stöd som behövs. Nu vill man ha kostsamma tekniska lösningar för alla, oavsett det behövs eller inte. Det känns väl tryggast så.
Detta kallar jag salomonisk orättvisa och resursslöseri. Kommunerna försätts i en svår ekonomisk situation, likaså den enskilde fastighetsägaren i en än värre situation. Han eller hon ska inte bara betala sin egen dyra avloppslösning, utan också genom skattemedel bidra till landskapets och kommunernas subventioner till de utvalda förmånstagarna.
När en åtgärd blir till självändamål handlar det mera om principfasthet än om sunt förnuft.
Birgitta Sirén
Ringsböle.
