DELA
© Nya Åland

Rasism hör inte hemma på våra gator

Förra måndagen, då jag på kvällen kommit till Helsingfors från Åland, gick jag förbi stationsplatsen utanför järnvägsstationen. Stationsplatsen, en av Finlands mest folkrikaste platser, lystes upp av gravlyktor och ljus tillsammans med blommor och hälsningar.

På stationsplatsen sparkades en ung 28-årig kille av en nynazist, under finska Motståndsrörelsens manifestation för två veckor sedan, så svårt att han förra helgen dog av sina skador.

Det känns helt ofattbart och ogripbart med politiskt våld i Helsingfors och i Finland. Gärningsmannen är identifierad och kommer ställas inför rätta, men det räcker inte för det politiska Finland att bara konstatera det och gå vidare.

Det måste nu bli ett slut på att inte ta organisationer som Motståndsrörelsen på fullaste allvar. Motståndsrörelsen, som finns i både Finland och Sverige, är en nynazistisk organisation som glorifierar utomparlamentariska metoder, strävar efter att kullkasta rådande rättsbaserade samhällsordning och använder våld för att nå sina politiska mål.

Trots det har det politiska Finland bara ljummet tagit avstånd från den här typens organisationer tidigare. En sannfinländsk riksdagsledamot poserade för bara ett år sedan på bild tillsammans med nynazister från Motståndsrörelsen, utan att det fick några egentliga politiska konsekvenser.

Fördömandet har den här gången varit betydligt tydligare, vilket är bra. Men, att det skulle krävas en ihjälsparkad ungdom för att få fram en rakryggad reaktion, är tragiskt.

Flera ministrar har nu sagt att man bör se över lagen och förbjuda den här typens organisationer. Också utrikesminister Timo Soini har sagt att så bör göras. Men, samtidigt konstaterade Soini också att han inte kan rå på vad partiets riksdagsledamöter gör, då det är riksdagsgruppens ordförandes ansvar. Vad enskilda medlemmar har för kopplingar till extremrörelser är inte heller partiledarens ansvar, utan partisekreterarens. Soini flyr sitt ansvar då han försöker omvandla partiet till ett offer då han poängterar att man inte får stämpla hela partiet bara för att vissa medlemmar kan ha kopplingar till extremrörelser.

Parallellt med det här uttalandet går andra sannfinländska uttalanden stick i stäv med Soinis.

Sannfinländarnas Europaparlamentariker Jussi Halla-Aho konstaterade att det inte går att utreda kopplingar mellan Sannfinländare och extremrörelser eftersom medlemsregister är hemliga. Han gömmer sig bakom lagen för att skydda extremister. Tänk om vi hade talat om en islamsk förening i stället, då hade det varit annat ljud i källan. Partiets partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo konstaterade i sin tur att verkligheten utanför Helsingfors är annorlunda. Hennes underförstådda syftning var att det som uppfattas som rasism i Helsingfors inte är det på andra ställen.

Det här sänder dubbla budskap, vilket naturligtvis är helt medvetet. Men det är ytterst farligt att ett statsbärande parti väljer att fortsätta fiska i grumliga vatten som om partiet fortsättningsvis vore ett oppositionsparti i yttermarginalen. För det är partiet inte längre, utan sitter i regeringen. Därför grumlas hela regeringen av att Sannfinländarna inte tydligt tar avstånd från rasism och därför är det här inte enbart en sak för Sannfinländarna, utan för hela regeringen. Statsminister Juha Sipilä får inte sätta huvudet i sanden utan måste sätta ner foten. För om han inte gör det så blir det inte ett tillräckligt tydligt avståndstagande från det politiska Finland att politiskt våld och rasism är fel.

De senaste åren har jag upplevt den politiska debatten bli tuffare och samhällsklimatet hårdare. Saker som tidigare enligt lagen skulle rubricerats som hets mot folkgrupp slätas nu i praktiken över i debatten. Målposterna har flyttats.

Jag tror att vi behöver mer medmänsklighet, humanism och respekt i debatten. Det känns hemskt att en ung människa ska behöva bli ihjälslagen för att samhället ska stanna upp och reflektera. Det här får inte bli business as usual. Inga undanflykter kan rättfärdiga att en oskyldig person sparkas ihjäl. Nu räcker det.

 Mats Löfström