Quousque tandem…*
Sverige fungerade som ordförande för EU år 2001 under parollerna Enlargement, Employment, Environment. Utvidgningen blev av men var knappast något framsteg annat än kvantitativt och jag insinuerar inte att det var Sveriges fel: det var kollektivt EU:s, då tio stater anslöts (Rumänien och Bulgarien var också en fadäs men är ett kapitel för sig) som fullvärdiga medlemmar år 2004. De flesta som t.ex. Estland och Malta var för obetydliga för att göra någon skillnad vare sig kulturellt eller ekonomiskt; dock utgjorde den s.k. Visegrad-gruppen, Polen Ungern, Tjeckien och Slovakien cirka 90 procent av tillskottet av EU-medborgare.
Idag har vi facit: Visegrad-gruppen innebar ett radikalt förändrat Europa där solidaritet och kollektivt ansvar betyder väldigt lite eller ingenting: det övriga Europa har fått uthärda och rätt passivt accepterat de postkommunistiska men dysfunktionella stater som uppstod, förmodligen under illusionen att liberalism och demokrati skulle vara den logiska följden av denna omvandling, men som de facto urholkar den europeiska demokratin inifrån och splittrar och försvagar EU som institution.
Dock börjar det i dagens prekära läge höjas röster i väst som är beredda att verkligen ställa dessa stater under press för att de skall leva enligt de principer alla själva valt att underteckna. Icke oväsentligt i sammanhanget är också dessa länders moderna historik under kommunistisk diktatur då väst inte hade några problem med att välkomna och assimilera rätt stora flyktingströmmar från hela Visegrad-triangeln; detta var ett självklart solidariskt beteende från västs sida men har tydligen inte stämt till någon eftertanke i dagens rätt förändrade (inte bara till det bättre) omständigheter bakom järnridån, där begreppet järnridå tycks ha fått en ny, men likväl sinister, innebörd.
I synnerhet i Polen, som drömmer om 1600-talets Smolensk och har mardrömmar om Smolensk av 2010, och Ungern förefaller tron på att en oupphörlig jakt på f.d. kommunister eller medlöpare (en stor del av befolkningen) är tillräckligt för att skapa en livskraftig demokrati. I realiteten blir de alltmer auktoritära som en följd av att den exekutiva makten har underminerat de kontrollerande funktioner som normalt utövas av oberoende domstolar och media. Dessa stater har sedan inträdet 2004 lyft EU-medel som uppgår till åtskilliga miljarder per år och tacksamheten för detta manifesteras i deras absoluta vägran att acceptera ens ett fåtal flyktingar, i synnerhet som de tenderar att vara, Gud bevare oss, muslimer. Verbala åtgärder har varit utan effekt; men att strypa ytterligare kassaflöden är beprövat effektivt.
Detta handlar om regimerna; om befolkningen har tillgång till den information som krävs för att fatta väl avvägda beslut är tvivelaktigt. Som ”The Economist” titulerade en artikel om PIS’ valseger 2015: ”En röst för ett bättre förflutet” antyder att inte alla ser det valet som oomtvistligt rationellt.
*Ursprungligen Cicero om Catilina och använt vid en demonstration i Ungern mot Fidesz.
Peter Andersson
