Psykiskt handikappade förväntas vara jurister
I diskussioner med min stora målgrupp i valet – barn, ungdomar och anhöriga inom specialomsorgen – får jag höra den ena skrämmande historien efter den andra. Framför allt handlar det om hur föräldrar tvingas kämpa mot de sociala myndigheterna för att hävda sina psykiskt funktionshindrade barns lagliga rättigheter.
Kommunerna har skyldighet att aktivt upplysa klienterna om deras rättigheter. På Åland, anno 2011, är det precis tvärt om: Klienterna tvingas övertyga tjänstemännen om sina rättigheter. Med andra ord förväntas man som psykiskt handikappad kunna all lagstiftning bättre än vårdgivaren för att få igenom sina lagliga rättigheter.
Var finns rättssäkerheten och grundtryggheten? Inom specialomsorgen är i de flesta fallen en företrädande förälder, anhörig eller intressebevakare en förutsättning för att man som omsorgstagare ska kunna hävda sin rätt eftersom en psykiskt handikappad av naturliga orsaker inte kan göra det. Trots det får jag höra upprörande exempel på där handläggare har avfärdat rätt till service med hänvisning till att omsorgstagaren inte kunnat precisera sina behov.
Situationen är ohållbar och visar på tre saker som omedelbart måste rättas till:
– Kommunerna måste höja sin kompetens om lagar och förordningar som rör handikappservice och specialomsorg
– Kommunerna måste omedelbart övergå till att aktiv informera klienterna om deras rättigheter
– Politikerna måste inse att sparkrav inte får leda till att kommunerna inte kan upprätthålla laglig service.
Ove Andersson (ObS),
kandidat i lagtingsvalet och kommunalvalet i Mariehamn
