Posten borde ta samhällsekonomiskt ansvar
Posten är ett välmående bolag vi har. Visst finns det utmaningar men på det hela går det bra.
Med detta sagt så önskar jag ändå att de äldre mariehamnare som bor i trevåningshus utan hissar borde fortfarande få sin post genom dörren. Det är att begära mycket av äldre ben att springa i trappor bara för att det kanske finns någon räkning där nere.
Följdfrågan blir också om posten tänker sänka priserna om servicen försämras. På nåt sätt tror jag inte att det ligger högt på agendan. Posten är ju numera ett bolag och ska som ett sådant generera vinst till sina ägare, vackert så. Men posten är ju ett helt landskapsägt företag. Det vill säga det ägs egentligen av alla ålänningar, alla skattebetalare.
Så här skulle jag vilja komma med en synpunkt.
Våra landskapsägda företag borde kunna spela med rejäla kort, men de ska för den skull inte bortse från den samhälls-ekonomiska vinsten eller förlusten i det de gör. På posten jobbar det varje dag, och har gjort så i många år, människor från ett bemanningsföretag. Ibland har det bara varit 3-4, ibland så många som 9-10. Långa tider var det mellan fyra till sju människor som hade visstidsjobb. Varje dag.
Vissa av dem har varit anställda på schema, Postens eget schema men de är inte, och har inte varit, anställda av posten. Jag kan inte med bästa vilja i världen tro att samhällsekonomiskt hållbart. Det skulle vara bättre för samhället om man istället för att plocka in dessa personer varje dag skulle ge ett par av dem fasta anställningar.
Det finns ju uppenbarligen ett behov. Och vi ska komma ihåg att det ofta är unga människor som jobbar med dessa firmor. Och den osäkra anställningen gör ju att de inte har en chans att få bostadslån eller möjlighet att spara ihop till ett eget hem. Etableringsåldern i vårt samhälle var 1990 runt 20 år. Numera ligger den på lite över 27 år. Etableringsåldern är alltså när tre fjärdedelar av en årskull har flyttat hemifrån och har fasta jobb.
En låg etableringsålder betyder att samhället går framåt, att människor har jobb och framtidstro, en hög sådan är alltså motsatsen. Vi borde alltså jobba för att så många som möjligt ska få fasta jobb och en grundtrygghet, som i sin tur driver på produktionen i samhället. Och på samma gång, ger medborgarna som har denna grundtrygghet också ro att utveckla samhället på olika sätt.
Min poäng, för att börja avsluta detta, är att de av våra företag som till fullo är landskapsägda borde se på sin ”ägarstruktur” med lite vidare ögon. Och börja jobba med ett tänkande som inte slutar vid de egna dörrarna, utan ger genklang i samhället i stort. Det handlar trots allt om alla ålänningars gemensamma egendom, inte ett privat bolag.
Igge Holmberg
