Pommern för segel?
Det är med sorg och olust man läser om den storvulna planen att fängsla segelfartyget i en ofantlig betongbassäng. Redan första intrycken är att projektet som sådant inte är till alla delar genomtänkt och i flera hänseenden ofullständigt. Värre är emellertid att detta så kallade dockprojekt redan i initialskedet är så kostsamt, att om det tillåts realiseras, det utesluter all återvändo – och detta medan själva problemet kvarstår; det vill säga att efter spenderade minst fem miljoner har man fortfarande överhuvudtaget ännu inte på minsta sätt åtgärdat fartygets skrov! Det säger sig själv att det är nu och framdeles som den sekelgamla nitade och tyvärr till nöds svetsade bottnens underhåll börjar kosta. Och då får man räkna med att den nu tänkta dockkonstruktionen av allt att döma utesluter ett förnyande av de nitade bottenplåtarna.
Man kan endast beklaga om den från sakkunnigt håll framlagda tanken på en så kallad arkitektkonstruktionstävling inte får genklang, det vill säga att ta fram idéer för en hållbar helhetslösning för segelfartygets underhåll och förkovran. Inte minst med beaktande av tidsperspektivet. En helhetslösning som beaktar och avväger såväl tekniska-, ekonomiska-, funktionella-, som autenticitetssynpunkter mot varandra med tanke på den optimala lösningen. Ser vi på den takt i vilken teknik och material idag utvecklas pekar allt på att det finns utrymme för betydligt ambitiösare och kostnadseffektivare lösningar på Pommerns problem än de som nu framlagts.
Till slut ännu några ord om transparens och den äntligen spirande debatten: det är betänkligt om man på grund av på förhand låsta positioner eller kanske av rent översitteri försöker tysta meningsutbytet för att ”inte oroa allmänheten” – samma allmänhet som betalar hela kalaset plus felinvesteringar och överskridna anslag.
Klentrogen
