DELA

Pisa och tomten

Nina Fellman funderar i sin ledare NÅ 11.12.13 på våra elevers goda PISA-resultat och på om testet kanske inte mäter sådant vi är sämre på. Intressant. Och om detta behövs mer debatt. En sak är jag säker på. Testet återspeglar inte det eleven är med sin individualitet, sina personliga begåvningar och personliga medfödda eller förvärvade svårigheter. Men den avsikten har det förstås inte heller.

När vi nu lever i en tidsålder då vi har råd att fundera på och ta hänsyn till olikheter: barn, ungdomar och vuxna är olika i sitt sätt att skaffa sig sin världsbild, de har olika slags begåvningar, styrkor och svagheter. Vintestare tar sig tid. Olika vin har olika egenskaper, styrkor, svagheter och så vidare. Inte stressar man vinet eller pressar det i en mall, för den skull.
PISA-test och tomte? Nu kommer tomten in i bilden. För bland annat tomten är det, som kommer med dessa små skärmförsedd a elberoende mackapärer som alltmer fångar barns, ungdomars och många vuxnas fokus (baserat på egen fältforskning). Men tomten! Nu har jag kunskaper i neurovetenskap och måste få säga det här. Barn med sin i utveckling befinnande hjärna är alldeles speciellt i riskzonen för att utveckla funktionssätt, där handlings- och styrcentra hittar motivation för handlingar bara om belöningssystemet i hjärnan blir triggat. Mackapärerna försätter barnen i detta tillstånd. De vänjer barnens belöningssystem vid att det är den skärmbetingade stimulansnivån som gäller. Förhoppningsvis reversibelt och för tillfället. Men vem har inte märkt detta: finns surfplattan eller kloktelefonen tillhands, spelar inget annat en lika viktig roll. Triggas belöningssystemet, ja då är det roligt och värt att befatta sig med. Annars inte.

Vad görs med mackapären? Det lyssnas på musik i hörlurar, isolerat från gemenskap, som musik nog ändå i de flesta kulturer är och varit nära sammankopplat till. Spe las dataspel. Spelas dataspel. Spelas dataspel. Och ”chattas”. Berättas i kortform åt andra vad man just nu gör. ”Brevlådan” kontrolleras, kanske någon har sett vad jag just gjort för inlägg. För mina grannar som är i 90-års åldern skulle jag egentligen behöva förklara vad allt handlar om, då dessa mackapärer upptar så stor del av barns, ungdomars och många vuxnas tid. Men knappast skulle det tillföra mycket till äldre människors erfarenhetskista som är full av liv, gemenskap, lärdomar, visdom, meningsfullhet.

Jag blir sorgsen av att se att dessa mackapärer har fått otaliga ungdomar och många vuxna att investera sina aldrig mer återkommande ögonblick i spelande och chattande. Även fast jag inte vill fördöma människor som använder sig av dessa mackapärer. Marknaden vill ju det av oss. Skulle de inte säljas , skulle de inte köpas.
Men förutom att aldrig mer återkommande ögonblick bara försvinner i en skärmtid bortom all tidskänsla; vad allt detta innebär i bortfall av personligt mognande, pladdrande, diskussionslust, fysisk mellanmänsklig gemenskap överlag, läslust, utvecklande av logiska och praktiska färdigheter och mycket mer, ja, det tror jag ingen kan eller vågar förutsäga. Och när syns det i PISA? Snälla tomte, hitta till nästa år på andra julklappar. Både till barn och vuxna.
Emilia Liljehage