Pengar för praktiken
Årets sista dag 31 december 2009
Bläddrar bland urklipp och papper om skärgårdskultur. Hur många gånger ska vi som bor i skärgården behöva inventeras, koordineras och kartläggas angående behov och önskemål? Mina samlade urklipp går bakåt till år 1997! Frågorna är alla åren: Vad är skärgårdsidentitet? Vilka aktiviteter finns? Vilka behov? Vilka samarbetsprojekt behövs? Hur understödja, underlätta, skapa nätverk? Sprida information till skärgårdsungdomar? Hur lära dem påverka?
Alltid samma frågeställningar för projektledare. Vi är inte apor som sitter i alarna och behöver lockas ner (Valdemar Nyman ). Vi är på marken. Många med mej kan ge svaren.
Min motfråga är: Var finns pengar för att få professionella ledare för praktiska åtgärder i skärgården? Pengar för teater, regissör, danslärare, konstledare, musikledare, idrottsledare med mera.
Mitt svar är: I våra gemensamma institutioner på Fasta Åland. Måste det vart fjärde år tillsättas utredare, pappersvändare för att bevisa vår önskan att dansa, sjunga, spela teater, påverka med mera?
Alla aktiviteter och människorna som bor i skärgården ingår ju i politikernas deklaration: Hela Åland ska leva, Ungdomsförbund, musikförbund, Idrottsförbund, Musikinstitut, dansskola, teaterskola, filminstitut. Alla bör synas i skärgården. Som Amen i kyrkan! De räcker med ett klokt politiskt beslut om saken. Makten ( pengarna ) och ansvaret ska läggas där kunskapen om behoven REDAN finns. Men vi behöver Robert Liewendahl, Vibeke Voigt, Siv Ekström, Matilda och Elina, Emil Kuntze, Petter Sjöstrand, Bolle Högnäs, Helen Eriksdotter, Leif Eriksson, Satu Kiljunen, Åsa Lind med flera. För att leda och inspirera vårt praktiska pågående skapande.
Så hålls skärgården levande genom arbetstillfällen och andligt välbefinnande. En miljö att bo och växa i skapas. Det samhället ska inte vara beroende av enstaka, tillfälliga eldsjälars förmåga att söka osäkra kulturbidrag.
Sylvia Sundström
