Passivt system ger inga skador
Replik till Sten Åke Häggblom om Pommern.
I Nyan den 26/2 skriver Sten-Åke Hägblom om skydd för Pommern. Samma insändare hade han i Ålandstidningen för snart fyra veckor sedan. Jag skrev då ett svar, som jag återger här i något förkortad form.
Sten-Åke Häggblom håller envist fast vid att Pommern skall skyddas mot korrosion genom påtryckt spänning. I mitten av oktober förra året försökte jag i en insändare förklara lite fakta om korrosionsskydd. Jag försökte också förklara att Pommern idag är så väl skyddad som det går.
Korrosion är en elektro-kemisk process. Olika material har olika elektrisk potential. Ett material med låg potential kallas oädelt, ett med högre potential är ädlare. Även olika ställen på en plåtyta har lite olika potential. Det är detta som startar korrosion på en oskyddad plåt. Ett oädelt material i kontakt med ett ädlare material tillsammans med en elektrolyt, detta fall vatten, medför att det oädla materialet försvinner. Det passiva systemet med offeranoder av till exempel zink, innebär att zinken blir minuspol i förhållande till stålet och förstörs medan stålet inte skadas. Är stålet väl skyddat med färg händer ingenting. Vid skydd med påtryckt spänning ersätts zinkanoderna med anoder, som matas med likström från ett strömaggregat.
Det behövs ingen utredning för 4 770 Euro från Korrosionsgruppen. Det finns en offert från Cathelco Ltd, en världsledare inom området, daterad den 28 november 2013. Men företaget avråder från användning av påtryckt spänning på Pommern och rekommenderar offeranoder på grund av fartygets ålder. Citat: ”Alternative and safest solution for this installation is to go for sacrificial anodes because of the age of the ship.”
En anledning är att de gamla plåtarna med största sannolikhet har olika elektrisk potential. Det innebär att en inställning, som passar en plåt inte passar nästa plåt. Strömstyrkan skulle bli mellan 50 och 100 ampere för Pommerns del så man förstår att det inte är lyckat med felaktig inställning. På skrovet uppstår områden där färgen försvinner och vid för hög spänning och ström kan resultatet bli ökad korrosion i stället för skydd. Det aktiva systemet kräver dessutom regelbunden kontroll och justeringar. Det passar inte för ett fartyg som en stor del av året är obemannat. Ett passivt system ger aldrig några skador. Vilket system man valt på Viking och andra museifartyg är ointressant, det är deras val.
Det förefaller som om Häggblom helt avfärdar uttalanden från personer, som arbetat med fartyg och fartygsunderhåll i 40 år. Ett system med påtryckt spänning där man inte behöver docka fartyget för montaget finns inte. Det behövs elektriska ledningar till fyra anoder och två referens elektroder enligt offerten. Kablarna kanske teoretiskt kan läggas utvändigt på skrovet men då tar isen dem på vintern. Runt anoderna skall finnas ett isolerande epoxiskydd. Detta kan inte appliceras med fartyget i sjön, hon måste i alla fall dockas. Det är ingen större mening med att lägga ut pengar på studier när ett världsledande företag avråder och rekommenderar det befintliga systemet med offeranoder.
Oberoende av korrosionsskydd kommer det att finnas behov av en torrdocka i och med att dockan vid f.d. Algots Varv inte längre är tillgänglig. Finns det en egen docka kan många provisoriska skrovreparationer göras om på ett korrekt sätt. Gamla nitar, som svetsats kan småningom bytas ut, gamla dubblingar tas bort och ersättas med hela plåtar i en takt som ekonomin tillåter. Vill man ha Pommern flytande i vattenfylld docka går det bra när arbeten inte skall utföras.
Jan Grönstrand
