DELA

Oron för Pommern är inte obefogad

Den 27 augusti i år ingick en debattartikel i tidningen, där signaturen ”klentrogen” ställde frågan huruvida Pommerns öde är beseglat. Hans oro syntes orsakad av de tyvärr fortfarande aktuella planerna på att vingklippa det stolta skeppet genom att decimera henne till en attrap uppställd i en betongbassäng. Denna i sin tur tänkt att stå på upp till närmare hundra stycken pålar med en diameter om 600 mm planerade att ankras i den sluttande berggrunden på delvis opreciserat djup (30-60 m?). I motsats till vad som hävdats i debatten, möjliggör inte bassängen, såsom den nu är planerad, trots sina väldiga yttre dimensioner, inte exempelvis byte av de nitade bottenplåtarna. Den som påstår annat vet inte hur nitning försiggår.

Signaturens oro är verkligen inte obefogad. Dessutom står redan byggkostnaderna för dockan inte i någon proportion till vad som kunde åstadkommas genom att direkt säkra och bevara segelfartyget. Signaturen ställer vidare den väsentliga frågan huruvida man verkligen förvissat sig om att det inte finns en bestående, kostnadseffektiv, teknisk lösning som en gång för alla löser det 114 åriga skrovets framtida problem, ja rentav återställer det i segeldugligt skick. ” Det vore en sjöhistorisk bragd som skulle ge eko i mycket vida kretsar!” Faktum är att en sådan lösning finns!

Diskussionen om segelfartygets nuvarande kondition har förts från den ena ytterligheten till den andra. Undertecknad hade, utan att tillmäta mig minsta sakkunskap, nöjet att efter många år ånyo göra en så att säga. improviserad inspektion i sällskap med långt sakkunnigare vänner. Skeppets allmänintryck och framför allt innanmätet vittnade om ett sunt och välomhändertaget skepp som står sej ytterst väl vid en jämförelse med andra fartyg från tiden. De ansvariga för de senaste decenniernas skötsel förtjänar ett rejält tack.

Att hela Pommernfrågan sjunkit ner till en olustig debatt om en torrdocka, som egentligen inte borde ha någonting i en saklig debatt om fartygets bevarande att göra, beror såsom vi alla kan erinra oss, på det stadsfullmäktigebeslut av den 28 september 2009, som i sin tur bygger på ett tidigare kommittébetänkande, vari fastslogs uppdraget docka – utan skyldighet att ta fram alternativa lösningar för segelskeppets bevarande eller förkovrande! Man kan alltså inte skuldbelasta den nuvarande, i mars 2015 tillsatta kommittén för att den energiskt fullföljt sitt, tyvärr totalt oambitiösa uppdrag.

Senare meningsutbyte i pressen har, trots kritikernas begränsade medietillgång, tydligt gett vid handen att den hittills skisserade torrdockan skulle medföra betydligt fler problem än vad den skulle lösa och vore uppenbart excessiv, förhastad och orättvis mot det stolta segelfartyget.

Den optimala bevarandelösningen och samtidigt en kvalitativ uppgradering är att belägga undervattensdelen med en tunn, kraftigt stålarmerad mantel bestående av i huvudsak en kvartsmassa SiO2 (jmf bergskristall) plus ett hydrauliskt bindmedel, (typ pozzolana-portlandit). Metoden är en, i fråga om såväl material som arbetssätt, förbättrad version av det som i USA kallas shotcrete. Ytan bildar en mot mekanisk och kemisk åverkan närmast okänslig hinna som av ledande experter garanteras hålla mera än 150 år (Hållbarhetsprovet enligt den internationellt vedertagna Bache-metoden avslutades vid 150 utan relevant åverkan). Appliceringen har fördelen att kunna utföras på Åland (Algots varv?), utan menliga miljökonsekvenser och kan genomföras på vidpass 9-12 månader. Efter behandlingen kan Pommern återföras till sin uppiffade kaj och ligga trygg i sitt naturliga element, ty armeringen inehåller förutom stålet cirka 1000 gram zink per kvadratmeter vilket anodiskt förhindrar all vidare korrosion. Den största fördelen med ovan anförda lösning är självfallet, att den jämförd med ett onödigt och för fartyget helt ovärdigt dockbygge (7,4 miljoner.) – genom sin stabiliserande effekt på fartygets strukturella hållfasthet, sparar minst 3 miljoner för rigg och annan upprustning, samtidigt som ingenting därefter hindrar att Pommern hissar segel och för Ålands flagga varthän på haven dit en åländsk besättning får lust att styra henne.

Den ovanskisserade modellen ser undertecknad och många med mej, som en verklig åländsk lösning; tryggare, ekonomiskt långt förmånligare och snabbare genomförbar, jämförd med att bygga en dyr och oestetisk docka, som redan i sig kan medföra oanade framtida underhållskostnader – utan att skrovet överhuvudtaget ännu ens åtgärdats.

Lars Tiusanen

Ålänning i diasporan