Om ungdomar och trafik
Alltså, som backspegelsvittne till trafikolyckan på Ålandsvägen på måndagskvällen önskar jag få ge lite luft åt mina tankar. Till att börja med ska det sägas att jag uttrycker mig i allmänhet och inte i just detta specifika fall. Jag är absolut inte ute efter att döma någon utan hoppas innerligen att allt ordnar sig till det bästa för dem som blev skadade.
Jag tror inte att det i första hand är ungdomarna själva som är det största problemet med många olyckor i trafiken – visst är det ofta de som ger de synliga och tyvärr ibland ödesdigra spåren – utan det är ”systemet” som inte har hängt med ett skvatt. Alltför ofta har jag varit tvungen att göra både tvärnitar och (i sig själv farliga) undanmanövrer på grund av både killar och tjejer som glatt samspråkande, ofta utan bilbälte, gärna med en mobil i högsta hugg har surfat runt i trafiken utan vare sig koncentration eller ens baskunskap i trafikvett.
Både i moppebil och på vanlig scootermoped. Det finns naturligtvis en massa ungdomar som gör som det är tänkt och sedan klarar sej alldeles utmärkt, och då är ju allt bra. Men det kanske kan bli ännu bättre.
Från början var alltså en moped en cykel med hjälpmotor. Fin ide´. Killarna började dock snabbt inse att det kunde gå lite fortare om man pillade lite här och bytte lite där. Papporna sade (ofta) inte så mycket, tyckte det var kul att grabbarna gillade att skruva, och hjälpte också mer än en gång till i garaget. Tempot i trafiken och biltätheten gav trots allt lite extra utrymme för ”undantag”. Men så blev vägarna rakare och snabbare, bilarna blev fler. Ungarna vande sig att det gick lite fortare och fick tag på bättre grejor. Plötsligt gick det att relativt enkelt bygga om en ”strypt” moped till en lätt motorcykel med helt andra kraft- och fartresurser, dock utan att varken bromsar, ram eller förare var dimensionerade för denna.
Lagen kände fortfarande inte till något annat än att en moped i princip var en ”gubbmoppe” med hjälptrampor (påhängsmotorer hade utgått vid det laget). Lätt motorcykel krävde ”riktigt” körkort och 16 års ålder. Moped: 15 års ålder och på senare tid ett teoriprov, inget mer. Där är vi alltså fortfarande. Det krävs INGENTING annat än rätt ålder och ett teoriprov för att hoppa in i något som ser ut som en liten bil, trampa på gasen och ge sig ut i trafiken – som ser helt annan ut idag än på hjälp-mej-hem motorernas tid. Det är i dag heller inga större problem med att få hjälp på webben eller av hjälpsamma fixare att trimma upp otyget så det går över 100 knyck.
Plötsligt kommer de bara. Från ingenstans. En scootermoped med en flicka i jeansjacka och kort kjol, med håret fladdrande ur hjälmen. I full fart, blind för alla högerregler som nånsin funnits, bråttom och på väg till skolan. Eller moppebilen. Snygg sak med stereo, lågprofildäck och metallicfärg. Kör rakt ut från parkeringen utan en tanke på att det kommer en bil på 1,5 ton körande ett par meter bakom.
Eller de två tonåringarna på moped som på båda sidor körde om Volvon som stannat vid ett övergångsställe. För att inte tala om moppebilen som med vrålande diesel gjorde den där sjuka omkörningen på 90-vägen mellan…
Omdömet och erfarenheten hos de flesta ungdomar räcker inte till för att avgöra hastighet, bromssträcka eller andra normala fysiska grundregler för vad som är möjligt. Att överhuvudtaget få vrida om startnyckeln på moppe av idag, två- eller fyrhjulig, anser jag MÅSTE innebära en obligatorisk körundervisning med avlagt kör- och lämplighets (mognads-) prov. Det räcker inte med det obligatoriska teoriprovet.
Det finns alltid rötägg, inte minst bland oss vuxna, men man skulle i alla fall få många fler att fatta vad det går ut på att vistas i dagens trafikmiljö och kanske även hitta och vägleda dem som ligger i riskzonen. Ett invant beteende kan dessutom vara svårt att bryta sen då det är dags att sätta sej bakom ratten i en riktig bil, körskolan blir bara en trist transportsträcka fram till punkten då man äntligen blir ”fri” igen och får köra som man brukar, för det kan man ju redan… Kanske i en topptrimmad BMW med hundratals hästkrafter under huven.
Att Ömsen organiserar frivilliga körkurser är ju utmärkt, men jag anser att det inte räcker utan att det tyvärr måste bli ett ”tvång” med riktig körundervisning och lika obligatoriskt som med körkort för motorcykel. Även regelbunden besiktning för lätta fordon borde införas, MINST lika viktigt som besiktning av bromsade släpvagnar! Några av dem som pillar och skruvar kanske inte tycker det är värt besväret att montera av och på trimgrejorna varje gång och då har ännu ett steg för en säkrare trafik tagits.
Kanske man skulle få se lite fler fungerande körljus på köpet.
Detta handlar inte längre om unga personers rätt till självbestämmande och oberoende och möjlighet för föräldrarna att slippa skjutsa vareviga gång de ska nånstans, utan om människors liv. Det handlar om de anhöriga som får ta emot ett olycksbud, per telefon eller, i allra värsta fall, vid dörren. Det handlar också om den eller de som blir inblandade, antingen en familj i en stor trygg bil på väg hem från ett kalas då världen plötsligt exploderar i virvlande plastskrot, eller pappan som skjutsar sin pojke till dagis och med blotta förskräckelsen och en tvärnit slipper få moppetjejen i jeansjacka rätt i sidan.
En olycka gräver djupa gropar, och då menar jag inte i plånboken. Vems fel var det egentligen? Kunde jag ha gjort nåt? Om jag bara hade tagit en annan väg! Pappa, varför körde du på den där pojken den där gången? Mamma, när ska du sluta halta?
Bästa beslutsfattare! Det rör tydligen på sej i dessa frågor nu och jag hoppas verkligen att det inte blir liggande på nåt bord för senare behandling, utan att ett krafttag görs för att styra upp en utveckling som går mycket snabbare än vad de föråldrade reglerna hinner med.
Måtte det finnas ett regelverk som fungerar då mina grabbar börjar prata om ”Öh du, farsan… moped…”
Kim Åström,
förare av både turbobilar och mc. Pappa till Albin, 5 och Måns, 10
