Om gropar och oförrätter
Läste i Ålandstidningen om Danne Sundmans åsikter hur problemen beträffande Långbergsöda ska lösas. Det är ju valår, så då måste man lova runt för att locka till sig eventuella väljare. Men varför dessa odödliga gropar? Det är ett kors som alla stackars arkeologer på Åland har fått bära med sig under snart 40 år vare sig de vill eller inte. Och nog har man försökt få fram en lösning för groparna.
Om ett allvarligt brott skulle ha skett under 1970-talet, så skulle den ansvarige idag vara straffri om inget åtal hade väckts. Det är nämligen så att åtalspreskription, det vill säga rätten att åtala för svåra brott i Finland upphör efter 20 år. (Källa Uppslagsverket Finland, första upplagan). Om en arkeolog på 1970-talet istället grävde en 1 x 1 meter stor och en halv meter djup grop och lämnade den oigenfylld i en skog i Långbergsöda verkar inte samma regler gälla.
Varför finns nu dessa (enligt Danne Sundman) hundratals meterdjupa gropar kvar i marken? Det vet ingen nu levande arkeolog. Enligt alla medverkande arkeologer har groparna från 1970-talet blivit igenfyllda. Kanske hade någon grop blivit kvarglömd, vem vet? Frågan togs nämligen senare upp av markägarna. Man gjorde då en överenskommelse ( protokoll undertecknat av Olof Salmén och justerat av Klas Mörn) att berörda markägare, som var de som visste var de eventuellt kvarglömda groparna fanns, själva skulle fylla igen dem och sedan sända en räkning till landskapsstyrelsen. Det var en enkel och logisk lösning som gynnade alla parter. De irriterande groparna skulle tas bort, och markägarna skulle dessutom tjäna en hacka på besväret. Detta hände 1981. Alla trodde då att frågan var utagerad.
Men under 2000-talet hoppar de odödliga groparna åter fram som kaniner ur en trollkarls hatt. De är som spöken från det förgångna, som av en häxmästare frambesvärjda demoner. Alla talade om dem, men ingen hade sett dem (utom de troende). Hur skulle ett sådant problem lösas? Som verksam arkeolog ville man då bara ta en spade, gå ut i skogen, försöka söka upp och en gång för alla permanent fylla igen dessa oförrätter. Men så enkelt var det inte. Det kom nämligen direktiv att man inte fick gå i vissa skogar utan markägarens tillstånd. Varför? Om groparna var en kaka så kanske markägarna både ville äta upp den och också behålla den. Om det nu fanns någon kaka.
Till slut avgjordes gropfrågan rättsligt. Den formella hanteringen av provgroparna i Långbergsöda togs upp som ett ärende i högsta förvaltningsdomstolen. I sitt svar framförde domstolen inga klagomål på landskapet.
Så var det med det. Gropfrågan äntligen avslutad. Trodde man.
Kära politiker. Livet skulle vara lättare för er om ni överlät ansvaret för våra fornlämningar till Helsingfors som det tidigare var. Med en sådan lösning så får finska staten bekosta arkeologiska utgrävningar och förhandla med markägare utan att ni behöver lova dem guld och gröna skogar. Museibyrån kommer att få mer arbetsro, och ni slipper ändra fornminneslagen och förespegla ekonomiska ersättningar för de som ropar högst så fort det blir valår.
Med bästa hälsningar
En arkeolog emeritus
