DELA

Om fast bosättning och Åland 2013

Diskussionen om Ålands särrättigheter i Europa går het utanför lagtinget och i lagtinget. Få av oss är medvetna om vad Åland egentligen får diskriminera, och ännu färre är medvetna om hur Åland får diskriminera. Åland fick med sin självstyrelse tre särrättigheter. Jag skall behandla endast jordförvärvsrätten ( jfr). Ifjol fattade landskapsregeringen (LR) 110 jfr-beslut för fysiska personer. 104 beviljades och 6 avslogs. Alla dessa 104 personer hade anknytning och avsikt att fast bosätta sig på Åland. Likaså hade de avsikt att stanna i landskapet. Området de köpte var till sin storlek, beskaffenhet och användningsändamål passligt dvs under 4000 m2, ej gränsande mot strand ( minst 30 m) och hörande till planerat område, bykärna eller annat område avsett för fast bosättning. ( denna stil är lag- och förordningstext ). Var och en av dessa 104 privatekonomiska investeringar var stora.

Sittande LR och dess jfr-minister har tydligt uttalad svårighet och ovilja ( Lagtinget 18.3 ) att jämföra sökande personer och sökta områden med varandra. Om det finns vilja så finns det också medel att diskriminera både jämlikt och ojämlikt – men som tur för oss medborgare, både ålänningar och icke-ålänningar, så finns det lagtext. Absolut största delen av Åland och hela dess skärgård är glesbygd. Nämligen, glesbygd definieras som samhälle under 200 personer med över 200 m mellan husen. Det motsatta är tätort.

En bykärna är en historisk ansamling av byggnader inom glesbygd. En detaljplan är i fysisk planering en plan för utformning av bebyggelse inom ett mindre område. Beslut som gäller byggande och markanvändning fattas på den kommunala nivån. Eller annat område avsett för fast bosättning, är definierat av kommunen och ligger utanför bykärnorna och eventuellt detaljplaneområden men inom glesbygd. Fast bosättning betyder i hela Skandinavien och i vårt rike befolkningsregistrering och hus och hem för åretomboende. Om man inte är skriven men har hus för åretomboende är man inte fast boende. Betydelsen av fast / fritidsboende vägs i kommunerna vars skatt är direkt beroende av antalet fast boende.

Skärgårdens fyra vattenomspunna kommuner fick 2012 sex( 6 ) jfr-ansökningar varav fyra ( 4 ) beviljades och två ( 2 ) avslogs. Två korrekta slutsatser kan dras. Det finns ingen rusning till skärgårdens åländska jord. En tredjedel avslagna jfr-er skedde i skärgården. Jag ser inga politiska eller juridiska oklarheter i 2012 avslag. – MEN, i 2010 13.4 LR/HFD 6.6 2012 ser jag ett klart justitiemord i Asterholma / Sandström, Berg – fallet. I det under rättelseyrkande varande Fiskö / Martikainen, Grahn – fallet ser jag samma justitiemordprinciper och LR hänvisar till Asterholma-fallet. Markområdet på Fiskö är klart ett annat område avsett för fast boende. Ett sådant område är en kristallklar kommunal angelägenhet.

Minister och chefjurist läser lag och förordning som de vill. Därmed diskriminerar de ojämlikt. Beträffande sökande Martikainen diskriminerar samma personer ojämlikt igen. Dessutom räcker detta inte. Den ojämlika diskriminering får sin kulmen i Lagtinget må 18.3 kl 17.10 då ministern berättar “ att sökanden har eller har haft vilja att flytta till Brändö, men vill helst komma ur det”. Därmed använder ministern sådan specifik information som har privaträttsliga konsekvenser i utövande av offentlig diskriminerande makt. Inkommande tisdag 26.3 besluter samma personer i LRs namn om rättelseyrkande Grahn. – Det indirekta beslutet stod att läsa i lördagens 23.3 Ålandstidning. – Och, vi det vill säga gemene ålänning undrar, varför riket ställer sig motströms i åländska frågor och förundras över att snart hälften finländare vill minska den åländska klumpsumman.
Tom Grahn,
Fiskö