DELA

Om bostadsskatter och -priser

För att hyfsa debatten kring de åländska bostadspriserna och flyttningsrörelser samt bostadspriser kan vissa förtydliganden vara på sin plats.

Fastighetsskatt är till exempel inte synonymt med skatter på bostäder eftersom andra byggnader än bostadsbyggnader utgör drygt en tredjedel av beståndet i Mariehamn.

Att övriga byggnader i staden beskattas unikt lågt i ett internationellt perspektiv är något som tycks ha förbisetts av de flesta observatörer och beslutsfattare; varför skall till exempel institutioner som staten och banker beskattas lindrigare än befolkningens bostäder?

Här skulle det finnas utrymme för en sänkning eller rent av eliminering av skatten på bostäder om den allmänna skattesatsen på fastigheter höjdes till något som närmar sig våra närområden.

Fastighetsskatten på bostäder gör det inte ”dyrare att bo i ett hus som är lite för stort” eftersom skatten inte utgår som ett antal euro per kvadratmeter utan utgör en procentandel, i staden 0,3 procent, av fastighetens totala, alltså tomt plus byggnad, värde. Alltså är skatten för en aktielägenhet i staden värd 250 000 densamma som för ett större hus som har samma teoretiska marknadsvärde. Beskattningen har samma kostnadseffekt på dessa olika boendeformer och det sker ingen diskriminering av egnahem i förhållande till lägenheter.

Hur skall man då förklara att det byggs fler egnahem i stadens närområden, i synnerhet Jomala, än i själva staden. En titt på kartan i telefonkatalogen kan kanske ge en fingervisning: bristen på råmark inom staden är uppenbar och överskottet runt omkring är påfallande. Det är således inte så märkligt om markbristen förorsakar att lägenhetsbyggandet främst sker i staden och egnahemsbyggandet utanför. Om vissa mariehamnare väljer att bygga i en grannkommun är det deras rättighet och inte intäktsmässigt (individen kan uppleva det annorlunda) relevant för staden eftersom vi är tvungna att exploatera marken effektivare för att behålla ett positivt befolkningsnetto. Med nuvarande kommungränser är bristen på egnahemstomter inte ett hanterbart problem. Det väsentliga är att det fortfarande byggs i staden eftersom efterfrågan tydligen existerar. När och om fastighetspriserna sjunker och byggandet upphör har vi problem.

I stället för att stirra sig blind på effekten av den trots allt låga skatten på bostäder kan ett besök hos en mäklare eller en tur på landsbygden övertyga den mest inbitna skattemotståndaren om att det finns andra faktorer som är mer väsentliga; det finns en mängd planerade områden för egnahem på landsbygden som väcker otillräckligt eller ytterst lite intresse. Det är inte staden som avfolkas, det är ytterområdena.

Alltså beträffande Ingrid Johanssons (Lib) ursprungliga frågeställning: vad göra åt den som vill flytta från ett större egnahemshus till en lägenhet i staden? Ligger den ägda bostaden perifert på landsbygden så är den också lågt värderad och kan i normalfallet inte bytas ut mot en lägenhet i staden men detta kan väl i viss mån lindras av att ”det finns gott om lediga hyreslägenheter”. Ett större egnahem i staden med större tomt kan däremot locka exploatörer och därigenom betinga ett pris som mer än väl räcker till en rimlig lägenhet. Dock har detta mycket lite att göra med stadens skatt på bostäder.

Peter Andersson