DELA

Om barnförvaring

Oj! Jag råkade visst sätta en tändsticka i krutdurken genom att uttala mig om många barns verklighet idag. Tack mormor, för ett sakligt och varmt inlägg. Jag vill gärna fördjupa det lösryckta citatet en smula och inbjuda till en dialog om familjernas och barnens villkor i dagens samhälle. Jag vill understryka att det är jag personligen, i egenskap av mamma, som säger det jag säger. Det finns ingen direkt anknytning till startandet av Waldorfdagiset.

Vi gör ständigt val i våra liv. En del val glider vi liksom in i utan att riktigt förstå hur det gick till: våra föräldrar har kanske sått ett frö, förväntningar från omgivningen, krav från samhällets sida, de mönster vi ser omkring oss (normalitetsnormen), egna upplevelser (det blev ju mänska av mig också..) kan alla bidra till det. En del val är högst medvetna och då mår vi bäst om vi helhjärtat går in för våra val tills vi kanske väljer om.

Våra barn kan inte göra egna val i fråga om sin tillvaro och verklighet.
Det är vi föräldrar som gör dem – ibland uttryckligen utgående från vad vi tror är bäst för de spirande liven, ibland utgående vad som är bäst för oss vuxna eller vad vi känner att det krävs av oss. Idag är ekvationen vuxenliv inklusive karriär och husbygge etc. och ett värnande om barndomen och tillväxten i lugn och ro ofta en ekvation som det är svårt att få att gå ihop. Jag känner att vi lätt offrar antingen det ena eller det andra. Att föräldrar, mammor eller pappor, stannar hemma med sina barn sätter ofta spärrar för de vuxnas självförverkligande och försämrar deras villkor i arbetslivet. Skall det behöva vara så? Att barnen tidigt sätts i institution, avskilda från livet utanför och från sina föräldrar, tror jag personligen inte är så lätt för våra barn, hur flexibla de än är. Skall en två-åring BEHÖVA vara flexibel?

Vi forcerar. Vi tar ner vuxenvärlden i åldrarna. Vi ställer krav på våra barn. De förväntas orka med arbetsdagar som ibland är längre än de vuxnas. Kraven på barnen OCH på personalen ökar hela tiden. Jag fick nyligen höra att det inte mera är bara sex-åringar som har specialundervisning, förskoleundervisning. Nu finns det också fem-års verksamhet med mer eller mindre uttalade krav. Jag hörde om en fem-åring som grät på kvällen, för att hon inte blivit färdig med det som SKULLE göras, det som förväntades av henne. Ska det behöva vara så? Ska barndomen vara sådan?

Vi borde respektera våra barn, som barn, inte som ofullständiga vuxna, och låta dem växa i ro. Det finns en liten berättelse om trädgårdsmästaren som ville göra om en tulpan till ros. Med mycket möda och besvär lyckades han till slut. Men tyvärr dog tulpanen på kuppen.
Alla barn är olika och alla behöver bli sedda som de är, och växa i den takt som är naturlig för dem.

Vi har glömt hur det är att vara barn. Vi vuxna har kanske fullt förtroende för den personal som tar hand om våra barn, men hur skall barnet veta att det är tryggt? Först lämnas jag på morgonen, och möter tant A, som slutar jobba och tant B kommer in. Jag träffar många under dagen, och aktiviteterna avlöser varandra. Sen kommer en stressad förälder och jag skall lämna min dagstillvaro, fort ta kläderna på, iväg och handla mat, snabbt lagar någon till den, jag skall äta och jag ska i säng. – Jag själv vet inte vad jag förlorat när min mamma lämnade mig till en dagtant då jag var 3 månader. Jag lär ska ha sparkat och skrikit varje morgon. Sen har jag lugnat mig – eller resignerade jag? Inte vet jag vad jag eventuellt har fått återskapa av det jag kanske förlorade, senare i livet. Men jag var i alla fall en mycket snäll och flexibel flicka i skolan. Jag tror att vi som föräldrar måste forska vidare och undersöka motiven till våra val.

Jag känner att jag vill att min dotter ska få delta i ”samhällslivet” på sina villkor, och att det är jag som vuxen som en tid, några korta år, får anpassa mig – inte tvärtom. Mitt personliga val i dag är en ekonomisk otrygghet men förhoppningsvis en trygghet för min dotter, en investering i henne och hennes framtid. Jag och min man är inte alls kostnadseffketiva just nu: vi arbetar lite, vårt barn är hemma, vi är följaktligen klena skattebetalare och vi lyfter hemvårdsstöd

Jag kan mycket väl tänka mig att min dotter får börja i den nystartade Waldorf-lekskolan för att träffa andra barn och andra vuxna, samma ”tanter” eller ”farbröder” hela dagen, nya människor och vardagliga situationer i en hemlik miljö att knyta an till. Inte för att jag behöver barnpassning utan för att hon kan få njuta av frukterna av en formulerad människosyn och pedagogik, där pedagogen vet varför hon/han finns för barnet annat än för att ta hand om det för att föräldrarna inte kan det just då. Jag vill gärna att hon får fortsätta att i egen takt skapa sin verklighet, hitta på, vara kreativ, följa en vecko- och årsrytm som ger en trygg ram. För jag tror, både i skola och daghem, på att vi vuxna skall sätta ramen, men att det inom den skall finnas frihet.

Nej, förvaringen av barn på daghem var i sig ingen lapsus, men om signalen blev den att personalen i kommunala daghem inte gör ett bra jobb, under de förutsättningar de har, blev det riktigt fel.
Låt oss prata vidare!
Lena Svartström,
mamma, lärare, människa