Ökat predationstryck minskar livsutrymmet för skärgårdsborna
Under senare år har mårdhundsstammen ökat dramatiskt i östra skärgården. Man stöter på mårdhund till och med på ensligt belägna små holmar där det faktiskt är svårt att förstå hur mårdhundarna kan klara sig. Efter att i förra veckan ha gått över mer än 20 holmar i 6 byar från Lappo i söder till Jurmo i norr noterar jag att spår av mårdhund påträffades på mer än hälften av holmarna.
Det säger sig självt att på mindre holmar undgår inget mårdhundarnas uppmärksamhet. Konsekvensen av detta är att det på dessa land knappt finns något annat småvilt än, i vissa fall, hare. Att det trots allt förekommer hare tar jag som ett ovetenskapligt bevis för att predationen från räv och uv ännu inte blivit orimlig.
Även om jag själv inte kunnat konstatera ökad förekomst av mink är minkstammens kraftiga ökning något som flera naturintresserade och -kunniga skärgårdsbor uttryckligen uppmärksamgjort mig på. Det finns ingen anledning att ifrågasätta deras uppgifter.
Klart är även att antalet fullgångna sjöfågelungar minskat på ett alarmerande sätt.
Mängden havsörn i delar av skärgården är häpnadsväckande. Det är vanligt att se 3-4 örnar samtidigt och att se 5-6 stycken lätta från ett skär är något som knappt väcker uppmärksamhet längre. Viktiga spel- och föryngringslokaler för orren har övergivits sedan havsörnen byggt bo där. Ådorna häckar numera tillsammans med sina ärkefiender trutarna för att få ett visst skydd mot örnarnas angrepp.
Abborren har på några få år nästan helt försvunnit i östra skärgården i takt med att skarven ökat. Sambandet mellan dessa två företeelser är inte vetenskapligt belagt men skärgårdsbornas uppfattning är klar. Jag har själv sätt flockar på hundratals, möjligen tusen, skarvar i östra skärgården. I dag tvingas, hör och häpna, skärgårdsborna köpa abborren i Mariehamn, om de vill bjuda på rökt abborre hemma i Kumlinge/Brändö. Också flundran har försvunnit på stora delar av Åland.
Många åländska fiskare väljer numera att lägga sina nät endast på dagen för att undvika de sälskador på fångst och bragder som annars regelbundet inträffar till och med inne i hemvikarna.
Sammantaget har det ökade predationstrycket tillsammans med vårjaktsförbudet på kort tid kraftigt minskat eller utplånat flera av skärgårdsbornas kanske viktigaste trivselfaktorer och skapat en med tanke på skärgårdens överlevnad farlig känsla av frustration och uppgivenhet.
De åländska politikerna har förvisso vidtagit vissa mått och steg för att motverka denna utveckling, men mycket mer behöver göras och det snabbt om inte vissa grundstrukturer i det traditionella skärgårdssamhället skall gå förlorade! Det är uppenbart att det kommer att krävas stora arbetsinsatser av lokalbefolkningen för att återställa den tidigare balansen i skärgårdsnaturen, vilket innebär både tidsåtgång och kostnader. Trots de kärva ekonomiska tiderna är det därför svårt att se någon annan utväg än att införa väl tilltagna skottpengar på åtminstone mårdhund, mink, säl och skarv. Totalt kommer det ändå inte att handla om stora pengar!
Dessutom måste allt extraordinärt stöd till havsörnen upphöra snarast. Havsörnen är redan räddad. Nu gäller det att rädda örnens bytesdjur.
Folke Husell
