Oansvarig politik leder till finanskris
Den åländska ekonomin står inför stora problem. Görs inga drastiska inbesparingar 2014 tvingas landskapet högst troligen låna för att klara driftsutgifterna. Det innebär i så fall att Åland tar steget in bland alla andra europeiska länder som lever på lånade pengar, inklusive Finland.
Men hur hamnade vi här?
Svaret på frågan är enkel: Åland har levt över sina tillgångar. I många år. Bara de fyra senaste åren har landskapet gått back med mellan 17 och 32 miljoner euro. Per år.
Det innebär sammantaget ett underskott på nästan 100 miljoner euro!
Till en början kunde underskotten i finanserna kompenseras med undanstoppade pengar i den så kallade utjämningsfonden. Men nu är den helt tömd. Och med tomma reserver måste landskapet snart gå till banken och låna ifall det inte görs drastiska inbesparingar för att minska underskottet.
Att landskapet nu hamnat i en extra prekär ekonomisk situation beror på att klumpsumman – den årliga summa pengar som Åland får som återbetalning från staten – i år blir cirka 5 miljoner längre än beräknat, vilket ökar underskottet i årets budget med lika mycket.
Till det kommer att flitpengen – det som landskapet får tillbaka för att åländska företag betalar extra mycket vinstskatt – 2014 minskar med cirka 10 miljoner euro. Därmed har landskapet 10 miljoner mindre att röra sig med nästa år.
Finansminister Roger Nordlund (C) är rättmätigt bekymrad och talar om att utgifterna 2014 måste minska med 20 miljoner.
Från Ålands Framtids sida anser vi att det är anmärkningsvärt, för att inte säga skrämmande, att inte landskapsregeringen vaknar först nu då krisen står inför dörren.
Faktum är att det ekonomiska förfallet pågått i många år. Ålands Framtid har i budget efter budget påpekat att landskapet måste dra ned på konsumtionsutgifterna för att kunna behålla sunda finanser.
Uppmaningarna om sparåtgärder har inte endast kommit från oppositionen, utan även från regeringspartiernas lagtingsgrupper. Till exempel kom finansutskottet vid beredningen av 2013 års budget med följande enhälliga uppmaning:
”Utskottet tyder farhågor om att aviserade besparingar inte kommer att vara tillräckliga. Utskottet ser med stor oro på de budgeterade inkomsterna, samt uppgifterna och deras framtida utveckling och förutsätter att landskapsregeringen har beredskap att i brådskande ordning komma till lagtinget med en tilläggsbudget i syfte att göra nödvändiga inbesparingar som möjliggör en balans i den offentliga ekonomin på Åland 2015.”
Lagtinget antog enhälligt ovanstående skrivning i samband med att budgeten klubbades. Men vad hände?
Svar: ingenting! Tvärtom, i den första tilläggsbudgeten för 2013 i april förklarade regeringen med finansministern i spetsen att de ekonomiska utsikterna såg ljusare ut och att ytterligare inbesparingar inte behövdes för att uppnå målet med en budget i balans 2015.
Nu fyra månader senare har finansministerns glansbild falnat och tongångarna är helt andra. I media tillstår Roger Nordlund att:
”Vi är i en mycket allvarlig situation. Vi har inte befunnit oss i ett så här allvarligt läge tidigare.”
Den här typen av hit- och dit-politik ökar ju knappast landskapsregeringens och finansministerns förtroende bland ålänningarna. Snarare göder det politikerföraktet.
ÅF har länge och konsekvent drivit en linje om att kostnadskostymen för landskapets verksamheter måste anpassas till verkligheten, istället för att försvaga köpkraften hos ålänningarna genom slopade skatteavdrag, minskade stöd till kommunerna och näringslivet. Att Åland hamnat i en ekonomisk kris beror till största delen på en blind övertro på den ekonomiska utvecklingen i Finland från regeringens sida, vars konsekvenser nu riskerar att omkullkasta landskapets finanser och därmed välfärden.
ÅF har tryckt på att få till stånd en brådskande förändring av det ekonomiska systemet. I väntan på att landskapet tar över skattebehörigheten och därmed får råda över sina egna pengar behöver storleken på klumpsumman justeras. Redan då klumpsumman på 0,45 % av statens inkomster infördes i början av 1990-talet var den för liten. Och sedan dess har glappet mellan den statiska procentsatsen och verklighet bara ökat.
De två senaste landskapsregeringarna inte bara har haft oförmåga att anpassa kostnaderna efter den svaga ekonomiska utvecklingen. Ingen av dem har heller lyckats få till stånd en i revidering/justering av klumpsumman, trots att nuvarande självstyrelselag förutsätter detta. Att motståndet från Helsingfors är hårt av ekonomiska skäl är inte svårt att förstå, men inte alls någon ursäkt för att fortsätta avvika från lagstadgade bestämmelser.
Ett stort orosmoln är att den finska statsekonomin, som ju Åland är direkt kopplad till genom klumpsumman, närmar sig oroväckande nivåer både vad gäller tillväxt och skulder. Industrin har i dagsläget sjunkit till rekordlåga 19 % av BNP. Hushållens skuldsättning har sedan bostadsbubblan i början av 90-talet stigit från 60 % av den disponibla inkomsten 1997 och närmar sig nu 120 %.
Samtidigt ser statsskulden ut att passera 60 % av BNP vilket skulle göra Finland till medlem i klubben av länder som överskridit den gräns som eurosamarbetet egentligen tillåter.
Det är med 0,45 % av denna mycket skakiga ekonomi Åland långsiktigt ska bygga vår välfärd. Att fortsätta leva i detta system är ett högt spel med tryggheten i det åländska samhället.
I höst kommer lagtinget att få strida om prioriteringar för att kapa minst 20 miljoner euro i nästa års budget. Ett sådant inbesparingskrav drabbar på ett eller annat sätt sjukvård, utbildning, skärgårdstrafik, jordbruksstöd och landskapsandelar till kommunerna, oberoende hur mycket PAF-pengar regeringen pumpar in.
Med kniven på strupen riskerar sparbesluten att bli oöverlagda och kortsiktiga, vilket inte skulle ha varit fallet om regeringen valt att mota Olle i grind.
Utöver det viktiga arbetet att prioritera rätt och skapa en budget i balans utan att köpkraften och näringslivet tar storstryk, måste vi ålänningar våga stå på oss gentemot Helsingfors för att skapa ett ekonomiskt system där den åländska landskapsbudgeten premieras och byggs upp utifrån det åländska samhällets prestationer och inte som i dag med en klumpsumma som vi ålänningarna inte kan påverka.
Ålands Framtids lagtingsgrupp
