”Nyttiga idioter” en förolämpning
Efter att – motvilligt – ha läst Benita Mattsson-Eklunds artikel i dagens Åland (fredag 11.1) ”Nyttiga idioter…” kan jag bara konstatera att besvikelsen är stor beträffande BME:s sätt att argumentera. Aldrig hade jag väntat mig att hon skulle nedlåta sig till sådan partiskhet, fullständigt fri från historikerns helhetssyn. Man måste fråga sig: kan verkligen tidningens prestige gällande chefredaktörens agerande för 90 år sedan så starkt påverka dagens skribent.
Det har sagts att en stor del av de 9733 namnteckningarna hade tillkommit genom agitation och påtryckning varvid ett okänt antal namn kan ha blivit nedskrivna utan att personerna i fråga riktigt ha förstått vad saken gällde. Vad är sanningen – plats för forskning!
Visserligen är det antagligen sant att en majoritet av ålänningarna 1918–20 – påverkade av den starka agitationen eller inte – skrev på av övertygelse, men detta berättigar väl inte en nutida historiskt intresserad redaktör att helt arrogant nedvärdera motpartens åsikter, t ex i form av Ålandspostens försök till en demokratiskt jämbördig syn på frågan om ålänningarnas åsikter. Det finns ingen anledning att betvivla uppgifterna om, att medan Julius Sundblom gjorde sig känd för sin stora fosterlandskänsla gentemot Finland, bl a som lantdagsledamot, stämningarna på Åland var lika starkt emot som för en återförening med Sverige.
Att BME har mage att påstå, att den inofficiella kommitténs medlemmar skulle ha varit ute i egen sak för att säkerställa sina sommarparadis på Åland, det är lite väl tjockt. Kommitténs åtta medlemmar – av vilka fyra var födda/uppvuxna på Åland – R Hausen, L Sonck, O Andersson, J Östling – och de övriga hade varit verksamma här under många år, dr Artur Tollet och dr L W Fagerlund som läkare, Björn Cederhvarf, som arkeolog och Bertel Jung som arkitekt, måste väl ändå antas ha också andra känslor för Åland. Den sakkunskap, energi och känsla för åländska intressen som de visade, borde nog övertyga var och en om att de hade ett genuint intresse för sin sak.
I artikeln av Kerstin Laitinen i Åländsk Odling 1998 framkommer tydligt att avsikten med den s k Ålandskommitténs arbete var att medla mellan upprörda åländska känslor och det oskickligt klumpiga sätt på vilket finska politiker hade trampat in ”som elefanter i porslinsfabriken”, bl a genom att tillsätta en överste Hjalmar von Bondsdorff som tf landshövding och militätguvernör, ett rött skynke för ålänningarna.
Kommittén arbetade oförtrutet från maj 1918 till juli 1919 med att uppvakta den finska regeringen bl a i form av fem PM med omfattande förslag till både språkliga, kulturella och rent praktiska förbättringar för den åländska befolkningen i form av utkast till en självstyrelselag.
Bland punkter som framkom i kommittén förslag kan nämnas: Självförvaltning, Nationalitetsfrågan, Militärfrågan, Kommunikationernas ordnande, Jordbrukets tillgodoseende, Undervisningsväsendet. I det andra PM:t tillkom: Sjuk- och fattigvård, Skatteförmedling, Amnesti (för ungdomar som rymt ifrån inkallelser och för personer som drivit separatistisk agitation!) och Upplysningsverksamhet.
Allt vittnar om att kommitténs medlemmar var villiga att utnyttja sina kunskaper och erfarenheter av det dåtida livet, med många praktiska problem, på Åland och samtidigt sina kontakter med och sin kännedom om den offentliga makten i Finland. Att kalla denna församling av Ålandskännare och experter för ”nyttiga idioter” är en flagrant förolämpning. Bättre kan du, BME!
Av kommitténs medlemmar blev L W Fagerlund utnämnd till landshövding över Åland och ordförande dr Artur Tollet till ledamot i Ålandsdelegationen. Han fick också tillfälle att i oktober 1919 inkallad till presidenten redogöra för kommitténs uppfattning. Kommittén fortsatte sin verksamhet ända till maj 1923 och dess medlemmar blev anlitade som sakkunniga.
Åtminstone L W Fagerlund och B Jung tillsammans med Fridolf Sundberg, Örnäs och Johannes Holmberg blev sedermera invalda i den statliga kommitté som så småningom tillsattes. Vidare lät ”Ålands-kommittén” i mars 1922 trycka och sprida inom landskapet en handbok innehållande samtliga lagar och förordningar som berörde Ålands självstyrelse.
I sin berättelse över kommitténs verksamhet skriver ordförande Tollet i maj 1923 helt anspråkslöst: ”I vad mån kommittén kunnat bidraga till att landskapet Åland kommit i åtnjutande av den privilegierade ställning, som nu är detsamma garanterad, är självfallet omöjligt att avgöra. Fastslås kan dock, att tanken på en självstyrelse för Åland med garantier till språk och nationalitet först framlades och utvecklades av kommittén och att denna tanke, som till en början av vederbörande myndigheter mottogs med reservation, ja så gott som avvisades, dock slutligen gick segrande fram och blev verklighet.”
Med facit i hand kan vi konstatera, att både den behövliga ”motkraften” som erhölls genom arbetet för en återförening med Sverige och den självutnämnda ”Ålandskommittén” genom sitt arbete – båda har en stor andel i slutresultatet, en självbestämmanderätt och privilegier, som nutidens ålänningar har all anledning att vara rätt nöjda med och arbeta vidare på.
Jan Snellman
