Nyttan av skattesänkningar
Anthonio Salminen hävdar envist att minskad skatt på arbete ökar arbetstagarens arbetsinsats. Som bevis för detta menar Salminen att statens skatteintäkter ökar år från år i de nordiska länderna tack vare regeringarnas skattesänkningar.
Detta kan vanligt folk se genom statistik enligt Salminen, utan att han för den skull åskådliggör detta mer noggrannare för oss som tvivlar på hans så självsäkra ståndpunkt. Enligt mitt förmenande bortser Salminen i sin rimlighetskalkyl från den komplexitet denna fråga har. Om man tänker sig att inkomstskatten sänks med syfte att öka arbetsinsatsen så uppstår en problematik kring de bidrag som arbetstagaren tänkas kunna erhålla.
Många av de bidrag och avgifter som våra medborgare erhåller och betalar ( t .ex bostadsbidrag eller barnomsorg ) är inkomstrelaterade vilket kan göra att om arbetsinsatsen ökar, minskar också bidraget eller ökar avgiften. I en sådan situation är det lika rimligt att tro att arbetstagaren inte ökar sin arbetsinsats. Denna problematik rör i första hand de som finns i de lägre inkomstgrupperna.
En annan problematik är priset på fritiden till förhållande av arbetsinsats. Om löneinkomsterna stiger på grund av en skattesänkning blir fritid relativt sett dyrare. Detta kan då leda individen till att det lönar sig att arbeta mer. Detta är den så kallade substitutionseffekten. Det faktum att individen har fått en högre inkomst gör dock att denna kan uppnå en högre nyttonivå utan att öka arbetsinsatsen, alternativ välja att arbeta mindre och behålla samma nytta som innan. Detta är den så kallade inkomsteffekten.
En sänkning av skatten ger sålunda både en substitutionseffekt och en inkomsteffekt som drar åt olika håll när det gäller effekten på arbetsutbudet. Avgörande för individens beteende blir vilken effekt som då är störst. När det gäller frågan om att delta eller inte delta i arbetskraften så bortfaller inkomsteffekten helt för, individer som står utanför arbetskraften.
De får inte del av en skattesänkning på arbetsinkomster om de inte träder in på arbetsmarknaden. Enligt Salminen borde många av de som ligger under fattigdomsgränsen på Åland ( 13 % ) kunna börja arbeta lite mera och på så sätt öka sin välfärd. Enligt utredningen om ekonomisk utsatthet och social trygghet på Åland finns bland dessa siffror ekonomiskt bl. a utsatta ensamstående föräldrar med barn ( beroende av bostadsbidrag, barnbidrag, förebyggande utkomststöd ), ensamstående förälder utan hemmaboende barn som betalar underhållskyldighetsbidrag. ( beroende på inkomstens storlek ), ensamstående män och kvinnor ( beroende av bostadsbidrag ). Hur har Salminen tänkt att till exempel en äldre ensamstående kvinna i åldersgruppen 70- 90 år med enbart folkpension skall kunna öka sin arbetsinsats för att öka sin välfärd eller en ensamstående trebarnsförälder beroende av bidrag och utkomststöd, om bidragen samtidigt sänks och barnomsorgsavgifterna ökar. Det vore intressant att få veta vilka de många är som Salminen tänker på. Många som ligger under fattigdomsgränsen är ointressanta för arbetsmarknaden då de bland annat är för gamla eller har fel utbildning för att komma ifråga för de arbeten som erbjuds
Henrik Lagerberg (s)
