DELA

Nu får det vara nog!

Apropå ledare från den 27 jan, angående fornminnesdebatten.
Nina Fellman tycker att nu får det vara nog. Det kan man hålla med om, men av helt motsatt orsak. NF tycks anse att den kritik som anförts mot framförallt tillämpning av fornminneslagen är oberättigad.
Fornminneslagen i sig, läst och förstådd av en lekman, är inte primärt orsaken till rådande missnöje. Det är tillämpningen av lagen som museibyrån ansvarar för som skapar konflikten.
Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vårda vår äldsta historia. Men i Långbergsöda är det enskilda markägare som förväntas ställa upp med egna resurser och egna olägenheter för att tillgodose vården av vår gemensamma äldsta historia.
NF tycks anse att den myndighet som ansvarar för tillämpningen av fornminneslagen, museibyrån, inte kan lastas för olägenheter som tillfogats mark- och fastighetsägare som en konsekvens av museibyråns beslut. NF är också indignerad över att folkvalda politiker, i parlamentet, diskuterar olägenheter som tillfogats markägare som en följd av fornminneslagen eller tillämpningen av sagda lag.

Museibyrån
som är representant för det gemensamma ansvaret har bara förbud och tvång att erbjuda dessa markägare. NF anser tydligen att det är helt i sin ordning att privata markägare som råkar ha fornminnen på sin mark själva måste stå för kostnader och olägenheter som kan uppkomma. Kostnader som påtvingats markägare och som egentligen borde bekostas av det gemensamma. NF är vidare indignerad över att politiker har mage att kritisera tjänstemän som har till uppgift att tillämpa lagen.
Om politiker upptäcker att fornminneslagen och dess tillämpning uppfattas som så orättfärdig att markägare som är drabbade, är beredda att lämna hus och hem för att undgå konsekvenserna av fattade myndighetsbeslut så är det väl rimligt att både lagen och myndighetsutövandet diskuteras i parlamentet.
NF anklagar Britt Lundberg för att vara dum när Britt Lundberg tycker att lagen bör ändras så att tjänstemän på museibyråns ska göra egna bedömningar av vad som skall polisanmälas.
Fråga till NF måste därför bli, vem skall annars göra bedömningen? En bedömning av huruvida en misstänkt förseelse skall anmälas till polis måste väl rimligtvis göras av någon som har sakkunskap. En sakkunskap som krävs för att avgöra huruvida förseelsen är så grov att en polisanmälan är påkallad.

Om lagen
är så skriven att tjänstemannen själv saknar utrymme för att avgöra om förseelsen skall polisanmälas eller inte så är risken stor att polisresurser används på sätt som allmänheten uppfattar som löjligt och som missbruk av offentliga resurser. Det är skäl nog att se över utformning av lagtexten
NF ifrågasätter lämpligheten att Gunnar Jansson deltar i samrådsgruppen med motiveringen att han som jurist biträtt markägare vid fornminnestvister. Menar NF med detta ifrågasättande av Gunnar Jansson som jurist, att jurister i allmänhet som biträtt personer misstänkta för förseelser eller brott i domstol också skulle vara olämpliga som förtroendevalda i samhällets tjänst?
NF undrar också hur det är möjligt att 20 personer i Långbergsöda vägrar registrera fast fornlämningar på sin mark.
Skälet kan vara att antalet möjliga fornminnen är något större på markområden i Långbergsöda och mindre på andra markområden som exempelvis på Klinten. Ytterligare ett skäl kan vara att registrering av fornlämningar i Långbegrsöda riskerar att ytterligare begränsa nyttjanderätten av mark i Långbergsöda.
Medan nyttjanderätt över andra markområden som saknar fornlämningar exempelvis på Klinten inte begränsas.
Om man läser fornminneslagen så kan markägare inte välja mellan att registrera eller inte registrera en misstänkt fornlämning. Det markägaren kan välja mellan är att ”se” och anmäla en misstänkt fornlämning eller att ”inte se” och därmed motsätta sig en registrering av en misstänkt fornlämning.

Så länge
antalet gropar och högar som ingen vet vad dom innehåller bara ökar och att dessa gropar och högar med sina skyddsområden begränsar markägares besittningsrätt så minskar markägares vilja att ”se” nya misstänkta fornlämningar. Antalet gropar och högar blir fler och fler men innehållet i gropar och högar blir inte undersökta. Nyttan med att registrera ännu fler gropar och högar kan ifrågasättas när ingen tycks vara intresserad av innehållet. En faktor som på sikt motverkar anda och mening med fornminneslagen och allmänhetens förtroende för nyttan med registreringen.
NF tycker att ersättningsanspråken från drabbade markägare skall vara rimliga. Det tycker nog drabbade markägare i Långbergsöda också. Men ersättningsnivån som NF menar kanske inte är i samma storleksordning som markägarna i Långbergsöda menar. Det är enkelt att ha synpunkter på att ersättningsanspråk skall vara rimliga, NF menar förmodligen rimligt låga, när man själv är markägare på Klinten där inga fornminnen är att förvänta.
Har man en lagstiftning som syftar till att tillgodose de gemensammas intresse, i detta fall fornminneslagen, så är det rimligt att kräva att det gemensamma också tar ekonomiskt ansvar gentemot privata markägare som förväntas bidra med tillgångar som är till gagn för det gemensamma.
Nu får det vara nog!

En fornminneslag
som ställer krav på att privata markägare skall göra uppoffringar för det gemensamma ansvaret för vården av vår äldsta historia måste följas upp av en vilja att göra rätt för sig från det gemensammas sida.
Den myndighet som har ansvaret för tillämpningen av lagen måste se till att allmänheten har förtroende för de beslut som myndigheten tar. Museibyrån borde lägga mer kraft på att värna om sitt förtroende och lösa uppkomna problem medelst förhandlingar istället för att använda maktspråk.
Som det nu är så är förtroendet för museibyråns tjänstemän och dess politiska huvudmän försatt i stark uppförsbacke.
Inte bara i Långbergsöda utan även i Sund och på andra platser på Åland där museibyråns maktutövning skapat ett ökat misstroende.
Bengt Hagström
Mångstekta