DELA

Ni får inte min röst mer, (S)

I två val har jag röstat på Socialdemokraterna. Men droppen som fick bägaren att rinna över var när jag 19.5 läste Igge Hombergs insändare om barnfattigdom. Vackra tankar jovisst, men er (partiets) frånvaro från verkligheten är blivit allt för uppenbar och stor på sistone.

Att erbjuda fri sjukvård för alla under 18 år låter synnerligen som ett märkligt förslag från er sida. Som om inte direktörernas söner från de stora bolagen på Åland kan bekosta sina barns sjukvård själva? På vilket sätt skapar det här jämlikhet och rättvisa sociala villkor? En subvention för alla under 18 år innebär ju i praktiken att de från välbeställda familjer får en utgiftspost mindre och således ökar deras redan bra ställning i samhället? Det blir ju bara motsatt effekt? Ett förslag om att subventionera sjukvård till de med minsta möjliga marginaler vore mer socialdemokratiskt. Men det har redan andra partier flaggat för.

Christian Beijar far med osanningar i media så till och med Tandvården på ÅHS måste tillrättavisa honom och komma med korrekta uppgifter. Sossarna måste sluta vara så självgoda och aldrig kunna erkänna några brister utåt, samt denna stenhårda partisammanhållning som bara uppfattas som en chimär och sätter taket lågt för diskussion internt för oss medlemmar. Under valrörelsen, inför riksdagsvalet, gick det inte en recension om vår kandidat Sara där hon alltid var tveklöst bäst, mest påläst och kunnigast i alla sammanhang mellan kandidaterna.

Att hon skulle komma in i riksdagen var det givetvis inget tvivel om. 800 röstade vänster och över 11 000 röstade på en högerorienterad politiker (för man måste ju ändå se Nauclér som högerorienterad?). Det talar sitt tydliga språk hur många som egentligen ansåg vår kandidat som mest lämpad och bäst under valrörelsen. En mer ödmjuk hållning hade självklart åtminstone ändrat utgångsläget till det bättre.

Vallöfte , ambitioner och politiska strider är vad som kretsat kring Socialdemokraterna under denna mandatperiod. Få av dem har blivit förverkligade och förslagens förankring till verkligheten verkar lysa med sin frånvaro. Tror ni själva att vi kan genomföra allt det ni föreslår utan att något annat måste ge vika i rådande tider?

I det finska riksdagsvalet gjorde finska Sossarna och totalt hela den finska vänstern ett rekorddåligt val (skrämmande nog gick många tidigare SDP:are från industrin till Sannfinländarna), i Storbritannien gjorde Labour sitt sämsta val på 30 år och i Sverige faller de svenska Socialdemokraterna som en sten i opinionsmätningarna. Jag hoppas att de åländska Socialdemokraterna inte går samma öde till mötes i höstens val, men med den här strategin (skapa politiska strider med alla samt basunera ut breda löften åt alla) sjunker skeppet innan valdagen.

Henrik Larsson