Nationalistiska vindar
Som väl de flesta vid det här laget kunnat konstatera blåser det nationalistiska och populistiska vindar över Europa. En följd av detta är att det uppstår politiska rörelser som vill riva sönder fungerande strukturer och artikulerar separatism och skapar motsättningar mellan olika folkgrupper. Det finns gott om historiska exempel på hur farliga dylika fenomen kan vara både i stora och små förhållanden.
Att centerledaren Harry Jansson:s agerande i allmänhet inte kan förknippas med diplomati är mig väl bekant. Det blev också starkt markerat vid debatten om svenska språkets ställning senaste vecka när Jansson konstaterade att planen är att reducera kontaktytorna med det offentliga Finland på grund av kommunikationsproblem på svenska enligt referat i tidningen Åland.
I det här fallet opererar Jansson med indirekt hot i stället för problemlösningar. För Janssons del är det dock inte enbart en språkfråga – egentligen vill han inte ha att göra med fastlandet han prioriterar uppenbarligen andra målsättningar.
Han har också tidigare använt sig av indirekta hot exempelvis i Kroatienfrågan. Någon har sagt att det är tivelaktiga statsbildningar som använder en dylik retorik. Han har också sagt att självständighet finns på hans politiska karta.
Nu skall vi också ha klart för oss att Jansson i demokratisk ordning är vald till ordförande för centern så han utrycker hela partiets åsikter – Ålands största parti. När det gäller kommunikation på svenska existerar det nog problem men inte av den art som Jansson målar upp, dylika problem löser man inte genom att bryta kontakter utan genom att skapa.
Med Janssons filisofi skulle det bli kaos inom EU där man dagligen opererar med många språk
Att de nationalistiska Sannfinländarna fört in negativism i språkdebatten i Finland är ett faktum. Men det har också lett till att många har ställt upp för svenska språket exempelvis statsminister Jyrki Katainen, finansminister Jutta Urpilainen och president Martti Ahtisaari har vid många tillfällen proklamerat tvåspråkighetens språkliga och kulturella värde. Nordens största morgontidnig Helsingin Sanomat håller också på svenskan. Tyvärr når sådana inlägg i svag utsträckning den politiska debatten på Åland och de åländska populisterna lyssnar inte- för dem gäller inte sakargumenten.
Ett faktum är också att finlandssvenskarna ökar – faktiskt med 300-400 per år inte så mycket kanske men än dock, de nationalistiska kretsarna på Åland brukar dock inte vara för ett samarbete med finlandssvenskarna. Det finns också finskpråkiga föräldrar som placerar sina barn i svenskspråkiga skolor. En minoritet är visserligen alltid mer utsatt. Jag har upplevt detta som skärgådsbo på Åland, bland annat har jag fått höra att jag talar annorlunda.
Jansson hänvisar också till Sverige, grannlandet förhåller sig säkert positivt till svenskan i Finland fastän allmänheten brukar vara dåligt bevandrad beträffande minoritetens existens. Det är inte ovanligt att politiker och en del av pressen på Åland säger att man skall vända sig till Sverige i någon konkret politisk fråga.
Tror man verkligen att den svenska regeringen skulle lägga sig i politiska frågor mellan Åland och fastlandet. Relationerna till Finland har högre dignitet än vad många ålänningar föreställer sig. Det skall i så fall röra sig om att Finland brutit mot internationella avtal.
På ett seminarium senaste år i Helsingfors som jag deltog i konstaterade den numera framlidne kände svenske diplomaten Krister Wahlbäck att ålänningarna kan vara nöjda med sin självstyrelse och att höra till Finland, han trodde inte att det skulle varit lättare att tillhöra Sverige.
Centern och Janssons utspel om att reducera kontakterna till fastlandet och rikta sig till utlandet kan inte vara ägnat att skapa ett konstruktivt klimat inom den parlamentariska kommitte som leds av president Tarja Halonen.
Olof Öström
Brändö
