När andras olycka blir vår underhållning
Vi underhålls dagligen av nyheter från olika håll i vår omvärld. Den tv-station eller dagstidning som kan locka flest tittare eller läsare genom sina braskande rubriker och ömkande journalistik i sina snyftreportage från olika olyckor runt om i världen, känner sig värdefulla och tycker sig ha lyckats i karriären.
Senast hade vi pojkarna som blivit instängda av regnet i en grotta i Thailand. Detta drama följdes och rapporterades av journalisterna, och den som var intresserad kunde följa dramatiken från stund till stund i tv och på tidningarnas hemsidor.
När det hela löstes upp och alla var räddade från grottan kunde man ännu följa pojkarna när de var på sjukhuset, gav presskonferenser om tiden i grottan, träffade sina familjer, samt slutligen fick återvända hem.
Massmedia försökte verkligen suga allt gott ur slickepinnen tills bara pinnen kvarstod, och knappt det.
Men som tur är händer det hela tiden nya olyckor att rapportera om.
Nu är hela Sveriges journalistkår engagerade i de många bränder som härjar runt om i Sverige. Journalister är på plats, intervjuer görs med brandmän, människor som flytt branden, de som förlorat något i branden och gråtande berättar om detta för massmedia, åskådare som varit nära att hamna i brandhärdar, frivilliga som hjälper till med mera.
Flygfoton över brandområden produceras, ja, idérikedomen är stor när det gäller att hitta nya vinklingar av det journalistiska jobbet. Och varför skall man sitta och se på kriminalserier på tv, när man kan se de mest smaskiga detaljerna live i nyheterna?
Brinner Sverige så finns det ingen anledning att ägna så stort intresset åt vad som händer i Syrien eller Israel. Svältande barn i Afrika, eller sjunkande flyktingbåtar på Medelhavet står inte högt i kurs på den journalistiska kartan just nu. Inte ens Donald Trumps handelskrig når knappt över nyhetströskeln.
Hur kan det komma sig att andras olyckor har blivit vår underhållning? Hur har vi blivit så känslokalla och i avsaknad av medlidande med andra människor att vi i underhållningssyfte deltar i de tragedier som drabbar andra? Och hur kan det komma sig att journalistiken urholkats så till den grad att det inte längre räcker med att informera om vad som händer i vår omvärld, utan att det också skall finnas en underhållningsfaktor i att visa andras olycka?
Och sist, men inte minst, är det vi läsare eller tittare som kräver denna typ av underhållning, eller är det bara journalistiken som spårat ur?
RUNA LISA JANSSON
