Naivt förslag om hjortdjur
I de åländska tidningarna vecka 24 skriver Margaretha Gustafsson om borrelia och TBE, där hon på ett okunnigt och hatfullt sätt utpekar hjortdjuren som skyldiga till förekomsten och spridningen av sjuk- domarna borrelia och TBE. Hon har tydligen ingen som helst kunskap om hjortdjuren, deras historia, förekomst och spridning samt deras värde som producenter av förnyelsebart och biodynamiskt livsmedel. Därför bjuder jag här på en snabblektion om hjortdjuren som art, i vilka länder och i vilken mängd de förekommer, samt vad de har betytt för oss de senaste 45 åren.
Hjortdjuren är idisslare som förekommer i 40 olika arter. Redan då inlandsisen började dra sig tillbaka för ca tio tusen år sedan invandrade det första hjortdjuret, nämligen renen, som då av allt att döma var av stor betydelse för de människor som ungefär samtidigt började bosätta sig i norra Europa. I den nordiska mytologin betar fyra hjortdjur på världsträdet Yggdrasil och från äldre stenåldern förekommer hjortdjur målade på väggarna i många grottor och som konstnärliga hällristningar, vilket bevisar hjortdjurens betydelse för våra anfäder. Hjortdjuren fanns här före oss människor och var redan då troligen värddjur för fästingar! Nu förekommer hjortdjur i alla världsdelar: Australien, Nya Zeeland, Nya Guinea och Karibien är exempel på områden som vi människor, på gott eller ont, flyttat hjortdjur till. Två aktuella exempel på spridning med människans hjälp i vårt närområde är vitsvans- hjorten som år 1934 infördes till Finland från Minnesota i Nordamerika och rådjuret som på 1950-talet återinfördes från Sverige till Åland, efter att arten år 1607 försvann från Ålandsöarna. Införandet av vitsvanshjorten till Finland anses för övrigt vara världens mest lyckade inplantering av en främmande art. Trots en genetisk grund på bara sju individer har inga tecken på inavel hittills observerats. Totalt beräknas antalet hjortdjur på jorden för närvarande uppgå till cirka fyrtio miljoner individer, varav vitsvansade hjorten utgör omkring 10 procent.
På Åland är hjortdjuren mycket värdefulla animalieproducenter, som på ett effektivt och miljövänligt sätt förser oss med ett delikat och hälsosamt kött. Dessutom har jakten på hjortdjur stor betydelse för folkhälsan. Jakten skapar samarbete och sociala upplevelser samt är en viktig motionsform för en befolkning som allt mera lider av övervikt. Sedan jakten inleddes år 1973 har vi fällt ungefär 140 000 rådjur, vilket om vi för enkelhetens skull räknar med en medel köttvikt på 10 kilo per djur, innebär omkring en och en halv miljon kilo biodynamiskt kött! Under samma tid har vi fällt ungefär 7 600 älgar, vilket om vi räknar på samma enkla sätt, det vill säga en medelvikt på 100 kg. per djur, utgör omkring 76 000 kilo älgkött av samma goda och hälsosamma kvalitet som rådjursköttet.
Att hjortdjuren bidrar till en del av fästingproblemet är välkänt, men att utplåna en så värdefull djurfamilj och tro att vi därigenom skulle lösa problemet med fästingburna sjukdomar, är så naivt att jag inte ens vågar tro att det kommer från en högt utbildad person. Skall vi utrota även hästar, får och kor, samt hundar och kattor och alla smådjur som ju också är kända värddjur för fästingar? Hur skall vi göra med fåglar och fladdermöss, som sedan urminnes tid har bidragit till spridning och utbredning av fästingar? Förutom att det i verkligheten är omöjligt att decimera det vilda djurlivet i sådan omfattning att det skulle påverka förekomsten av fästingar, accepteras förslaget inte av majoriteten av befolkningen. Alla jag har talat med uppfattar förslaget som naivt och ogenomförbart. Att vi skall fortsätta med att efter bästa förmåga hålla viltstammarna på en acceptabel nivå, är jägarkårens självklara bidrag i kampen mot fästingburna sjukdomar. Men en natur utan ett varierat och fungerande djurliv betackar vi oss för. Samtidigt ser vi fram mot ökade anslag för forskning och medicinsk behandling av de fästingburna sjukdomarna.
Jens Harberg
