Något i samhället är fel
Några händelse den senaste tiden föranleder ”skrivklåda” som enligt planen kommer att innehålla ett par, tre artiklar..
Då människor ute i samhället – vanliga medborgare börjar reagera, ringa och undra vart vårt samhälle är på väg. Varför alla är tysta och finner sig i vad som helst då det gäller moraliska, etiska och kyrkliga frågor då är det dags att säga något, för någon. Skribenter efterlyses. Det som för några årtionden var otänkbart eller åtminstone osägbart då det gäller moral och etik, där har alla gränser suddats ut.
Ju fräckare, råare eller mer vågad en berättelse, ett konstverk eller en bok är, ju mer värderas alstret som konstnärligt-eller talangfullt. Jag behöver inte på något sätt bevisa att drifternas och lössläpphetens nutidsupplevelser inte skapar lyckligare människor eller lyckligare samhällen. De flesta inser att så är fallet, om man vågar erkänna det. Vill ändå citera en kolumn som var införd i Hufvudstadsbladet för en ganska lång tid sedan – men som är lika aktuell och gripande idag.
”Sedan jag för sex veckor sedan skrev om en älskad människas självmord har följande hänt: Min väns kompis har tagit sitt liv. Min barndomsgranne har tagit sitt liv. Min kompis pojkvän har tagit sitt liv. Alla var under 25 år gamla, en var bara 17 år. Och det är här jag skulle vilja skriva någonting klokt om jag bara visste vad, om jag inte kände så mycket vanmakt och frustration att jag inte kan tänka klart. Utrymmet i min hjärna som skulle bidra med klokheten är nämligen upptagen med en fråga som lyder ungefär så här: Vad har den här världen för fel? Och: Vad har det här landet för fel? Varför gör människor sig själv och andra så fruktansvärt illa?
”Jag har inga svar, men jag tänker att det riktigt på allvarligaste allvar skulle vara dags att dra igång en ordentlig diskussion om saken. Inte så att något ministerium tillsätter en arbetsgrupp med sporadiska möten där tanter och gubbar håller powerpoint-föredrag för varandra och ger ut en rapport där det konstateras att många ungdomar nog mår dåligt, utan så att vi på allvar skulle prata om det som gör ont och är svårt.”
”All min erfarenhet av andras och eget illamående pekar nämligen åt ett och samma håll: Tystnad förkväver, förstör, dödar. Att tiga om personligt eller kollektivt illamående gör bara att det djupnar, blir farligare, mer infekterat. Så låt oss försöka prata. Varför mår unga människor så dåligt? Varför skär de sig med rakblad och knivar, varför svälter de sig eller spyr upp maten de ätit, varför är de ensamma och ledsna, varför skjuter de ihjäl sina skolkamrater och sig själva? (Eller när de blir äldre, sin flickvän, hennes arbetskamrater och sig själva?)
”Som sagt, jag vet inte, och ibland undrar jag om orsaks sambanden är så många och trassliga att det inte ens går att bringa någon reda i dem. Handlar det om alkoholpolitik, eller kanske matvanor, någon fettsyra vi inte får tillräckligt av? Outtalade krigstrauman som stumt har förflyttats från generation till generation? Familjekonstellationer som har förändrats för drastiskt, eller inte tillräckligt? Orimliga krav på prestation, perfektion, yta, status, Haltande mentalvård? För mycket fokus på individen, ett genomkapitalistiskt samhälle där allting kan prissättas, köpas och säljas, inklusive känslor och relationer? Och om det handlar om någon av dessa saker, eller alla hur ska problemen åtgärdas utan att det hela blir ett idiotiskt försök att vrida tiden bakåt”?
Dessa tänkvärda och omskakande tankar är skrivna av psykologen och skribenten Monica Ålgars. Jag uppskattar och beundrar henne som skribent, hon ställer frågor som fokuserar på problematiken och går rakt på det svåra. Hon erkänner sin maktlöshet och sin brist på färdiga, förnumstiga svar. Hon får läsarna att känna förtvivlan, upprördhet och vanmakt. Känna sorgens tårar bränna innanför ögonlocken och hjärtat att göra ont inför den namnlösa och omätbara smärta som finns i när-samhälle och näromgivning.
Vad hjälper det då om TV-skärmens glamourbilder försöker få människorna att glömma bort verkligheten. Att för en-timme eller två leva sig in i drömvärlden där det är festligt och hisnande att följa hjältens eller hjältinnans romanser med andras partners än deras egna. Där sexualiteten blivit nerklassad till något vulgärt och djuriskt skämmande. Där vanlig förankring i vardagslivet ofta saknas. Och heligheten blivit förpassad till skamvrån av ”kloka förståsigpåare” och räddhågade andra som valt den lugna vrån. De flesta inser att något gått snett, men vågar någon utsätta sig för riskerna att gissa var?
Doris Jansson
