Misslyckad renovering av lagtingsbyggnaden
I våras läste jag att den nya lagtingsbyggnaden renoverades med ”respekt för arkitekturen, mer energisnålt och mer lättillgängligt”. I veckan besökte jag förväntansfullt byggnaden för att delta i ett möte. Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att lättillgängligt inte syftar på tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.
Mötet skulle hållas på våning 6. Jag rullar in med rullstolen i hissen, och åker upp. När jag knuffar på hissdörren (sittandes baklänges i min rullstol) hamnar trycket för centralt och dörren går inte upp. Det går inte att vända inne i hissen för att försöka trycka upp den på annat sätt. Som tur är var assistenten med. Den automatiska dörröppnaren aktiverades då dörren öppnades några centimeter. Utan assistenten, hade jag suttit kvar i hissen tills någon börjat sakna mig.
För att nå våning 6, behöver vi byta till en mindre hiss i en annan korridor. Endast denna hiss når lokalerna där flertalet partier har sina kanslier. Mitt intresse för tillgänglighetsanpassningar gör att jag snabbt upptäcker dem. Mellan hissarna uppmärksammar jag bland annat att det saknas dörröppnare i tillräcklig utsträckning för att jag ska kunna ta mig runt i byggnaden på egen hand. Jag ser inte heller någon kontrastmarkering eller ledstråk för personer med synnedsättning.
När vi öppnar hissdörren är nivåskillnaden mellan hiss och golv 8 cm, och det är omöjligt att rulla in i hissen. Efter att hissen fått åka via en annan våning stannar den dock på rätt nivå och jag har möjlighet att rulla in, men rullstolen (som är av mindre modell än standardmodell) går inte in i hissen.
I FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning står följande:
”1. För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön”.
”2. Konventionsstaterna ska även vidta ändamålsenliga åtgärder för att b) säkerställa att enskilda enheter som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,”.
Hur förväntar man sig att kommuner och privata aktörer ska öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning och samtidigt misslyckas så fatalt under renoveringen av vår lagtingsbyggnad? Jag behöver svar:
1. Vem är ansvarig? Varför har det blivit så här? Är det okunskap eller brist på information? Väljer man medvetet att strunta i tillgänglighetsanpassningar?
2. I vilken mån har man vänt sig till en tillgänglighetskonsult?
3. Hur kommer man genomföra förändringarna som krävs för att byggnaden ska bli tillgänglig?
Året är 2017 och vi har en nyrenoverad lagtingsbyggnad som ska vara tillgänglig för allmänheten, men som INTE är tillgänglig för upp emot 10-15 % av vår befolkning. Denna gång gick det att flytta mötet, så att jag kunde delta, men våning 6 är omöjlig att nå med rullstol. Jag är oerhört besviken över renoveringen som inte motsvarar en av de mest juridiskt bindande FN-konventionerna som finns.
Miina Fagerlund (S)
Lagtingsdirektör Susanne Eriksson, som i gårdagens Nya Åland gav kommentarer i frågan i en redaktionell text, har getts möjlighet att även kommentera insändaren men vidarebefordrat ärendet till Elisabeth Rosenlöf på landskapets fastighetsverk. Vi har sökt Rosenlöf för en kommentar. Red.
