DELA

Minnen från min tidiga barndom

Vi var tre stycken syskon. Mina systrar var 4 år yngre än jag. Vad jag nu tycker och förstår var våra föräldrar helt vanliga människor. Dom jobbade säkert hårt för att hålla oss med mat, kläder och friska. Det var ju då som den stora världskrisen ägde rum på 1920-30-talet som det talas om än i dag.

Vi hade också en snäll och tålig farmor som till oss när far och mor var ute. Vi var ju som barn i allmänhet livliga, stojade och höll igång.
När hon tröttnade sa hon: ”Jag talar om det för er mamma och pappa så får ni risbastu”, men hon gjorde nog inte det.
En dag som vi höll riktigt högt ljud sa hon: ”Gå upp på kvarnberget och håll operakör. Där sitter hela byn och hör vad ni håller på med.”
Far och mor var inte stränga, vi hade rätt så fri uppfostran, men vad rättvisa beträffar var det de som gällde, likaså lögner. Så det var att hålla sig till rättvisan och sanningen. Det tror jag var en bra uppfostran och vi har ju klarat oss utan något större klammeri med myndigheterna. Så jag högaktar mina föräldrar.

Vid vilken ålder min uppfostran började kan jag inte veta, men av erfarenhet tror jag att den skall börja redan vid ett-tvåårsåldern. Redan då börjar barn visa sina viljor.
Det är då man måste göra klart för barnen att man inte kan få alla sina viljor fram.
Det är klart att dom gråter, men dom har inte ont, och gråten går över. Det är värre när man blir vuxen och inte får viljorna fram. Då kan det hända tråkiga saker.
Karl Holmström