Mindre prat, mera mandat för miljö, hav och näringar
Valet 2011 blir ett val mellan krafter som vill förändring och krafter som vill hålla fast vid det gamla. Socialdemokraterna ser politiken som ett ständigt och nödvändigt förändringsarbete som slår vakt om ekonomisk stabilitet och trygghet för ålänningarna också på längre sikt. Trygghet är inte att hålla fast i det som alltid varit. Det är att förlora fotfästet en kort sekund för att långsiktigt våga vinna. En välkomnande attityd till framtida utmaningar och en öppen horisont mot omvärlden ger oss inspiration att omfamna äventyret och bygga Åland starkare i samklang med världen runt omkring.
Det nya lagtinget och de partier som bildar landskapsregering i höst har många stora frågar att ta itu med. Det kommer att kräva parlamentarisk mognad att hålla ihop, stor vilja till samarbete och förmåga att hantera också de större perspektiven och framtidsfrågorna.
I många övergripande frågor är vi i stort överens. Exempelvis behöver vi en elkabel till Finland för att trygga reservkraften och för att kunna utveckla vindenergin. Det som oroar mig är vem som ska betala. Förutom den summa landskapet förhoppningsvis får av staten kommer räkningen enligt nuvarande landskapsregerings förslag att skickas till elkonsumenterna. Det kommer att medföra betydligt högre elpriser. Det betyder ökade kostnader för enskilda hushåll och en bromsande effekt på näringsliv och tillverkningsindustri. Landskapet måste söka en lösning så att inte ålänningarna igen ska betala betydligt mer än alla andra i världen för samma vara.
Kring skärgårdstrafiken råder en god vilja att förändra och förbättra. Den viljan kommer förstås att prövas den dag landskapet ska uppta lån för att bekosta investeringar. Vägen mot en helhetssyn och ett koncept för nästa generationens skärgårdstrafik är påbörjad men långt ifrån i mål. Miljöaspekten är vid sidan av ekonomin och logistiken det viktigaste perspektivet vad gäller trafikutvecklingen. Miljöaspekten har man hållit åt sidan hittills. Majoriteten av landskapets färjor är gamla. De investeringar som måste göras ger möjlighet till nytänkande och miljöanpassning. Trafiken ska skötas i landskapets regi så att medborgarna har inflytande och insyn. Privatiseringar räddar inte skärgårdstrafiken. Se bara på SJ i Sverige! Moderatveteranen Ulf Adelsohn fick lämna bolaget för att han högljutt kritiserade regeringen för uteblivna satsningar i järnvägsnätet och allt för ogenomtänkta avregleringar. Infrastruktur som samhället satsat i är skattebetalarnas gemensamma. Det ska inte försummas eller köras slut på för att ge kortsiktiga privata vinster. Om framtidens skärgårdspolitik och -trafik ska bli verklighet måste partierna enas om vissa riktgivande principer och därefter göra breda politiska överenskommelser som sträcker sig över flera valperioder.
Näringspolitiken har varit regeringens akilleshäl under hela mandatperioden. Jordbruket och primärnäringarna slukar resurserna inom förvaltningen och mycket litet blir kvar till andra sektorer. Näringspolitikens fokus måste förändras och sättas på utvecklingsbranscher. Nästa regering måste göra den sedan länge påkallade förnyelsen inom näringsavdelningen.
Vad beträffar det åländska jordbruket är det dags att välja väg. De jordbruksbidrag på ca 20 miljoner per år som delas ut måste ges till lönsamma gårdar som kan verka långsiktigt. Månskensbönder kan få en mindre slant, men till vallodlande bidragslyftare får det vara slut. Jag förespråkar också ett övre tak på arealstöden. “Ju större markägare desto mera bidrag-principen” ger brittiska kungahuset de största bidragen i EU och miljonären Björn Wahlroos de största i Finland. EU:s pengar kan användas klokare. Den nya jordbrukspolitiken ska prioritera aktiva jordbrukare som producerar, har lönsamma, miljöanpassade gårdar och som skapar arbetsplatser.
“Miljöstödet” har visat sig ge dålig effekt. Pengar är det mest effektiva politiska styrmedlet vid sidan av lagstiftning. Om miljöstöd inte ger en positiv miljöpåverkan så ska det inte betalas ut. Dåliga system måste förändras. Det finns minsann behov av att få ner utsläppen av övergödande ämnen. Tyvärr är det mycket prat och lite handlingsmandat inom miljöarbetet. Närings- och miljöfrågor kan inte leva skilda liv. Den viktigaste och kanske svåraste ekvationen vi måste klara av att hantera inför framtiden är att skapa en sådan tillväxt i ekonomin som inte är förtärande på naturens resurser. Miljö- och näringspolitik måste gå hand i hand om något regimskifte i tanke och handling ska ske.
Om socialdemokraterna får bestämma ska nästa landskapsregering ha en närings- och miljöminister.
Där jag sitter och skriver i stugan på södra Lappo är havet oändligt vackert. Jag tänker att det är i alla fall tur att havet fortsätter att vara vackert, trots att Östersjön mår så dåligt. Havsbotten är en öken, säger forskarna. Syretom och livlös. Nu sommartid blommar algerna för fullt och grönt slem förökar sig i strandstenarna. Det är en sådan sorg att se. Man knyter näven runt krattan i vredesmod och fortsätter rensa bort algerna så att barnen ska kunna simma.
Ja, jag vet att gamla synder kastar långa skuggor. Att andra länder är värre. Se bara på Polen och Kaliningrad! Men den svenska s-veteranen Sinikka Bohlins ord har etsat sig fast i mig: “Östersjön är inte ANDRAS ansvar. Östersjön är ALLAS ansvar.” Det betyder att vi måste besluta själva. Åland är ett reningsfilter i Östersjön. Vi får äran att ta emot skit från både norr och söder. Sedan är vi duktiga på att själva fylla på med fosfor och kväve från näringar och transporter. Nästa regering kan inte fortsätta sätta huvudet i sanden och göra fler utredningar. Mindre prat och mera handlingsmandat vill socialdemokraterna se i nästa landskapsregering – särskilt kring miljö, hav och näringar. Trevlig fortsättning på sommaren!
Camilla Gunell
Partiordförande
Ålands socialdemokrater
