Miljöförstörande skytteltrafik
Det finns samband mellan styrelsearbete i MISE och höga koldioxidutsläpp!
Den gröna liberalen Rauli Lehtinen påtalar helt riktigt att man bör minska koldioxidutsläppen inom lokala, praktiska områden såsom trafik och energi och förespråkar härvid mindre biogasanläggningar för överskottsgödsel, biomassa, biprodukter från jordbruk och avfall.
Rauli Lehtinen bör samtidigt inse sitt eget ansvar som mångårig styrelsemedlem i Mise, varvid han kunde ha krävt att de påtalade frågorna utreds i form av en lagstadgad landskapsomfattande avfallsplan.
Som styrelseledamot kunde Rauli Lehtinen redan år 2002 ha krävt att utredningen ”Samordnad avfallshantering” tas till behandling i Mises styrelse och inte blir liggande på dåvarande styrelseordförandes bord.
Stadsfullmäktige i Mariehamn beslöt i mars 2005 med klar majoritet att förkasta fullmäktigeledamot Rauli Lehtinens förslag om att överföra avfallsansvaret till Mise samt krävde en mängd utredningar i form av en renhållningsplan. Trots att Mise inte klarade av att ta fram de efterlysta utredningarna, övertogs avfallsansvaret genom utnötning.
Styrelseledamöterna i Mise har nu gett upp allt hopp om att få till stånd en renhållningsplan och har gett Ålands Renhållnings Ab fria händer att hantera avfallet efter eget gottfinnande och till kostnader som man själva fritt bestämmer.
Det är inte bara oekonomiskt utan ytterst miljöförstörande att med fordonskombinationer transportera 2.000 ton avfall till Uppsala för förbränning och 3.000 ton till Nådendal för deponering, när hela avfallsmängden kunde transporteras i två frakter med småtonnage till förbränning.
Det inte bara olagligt utan ytterst miljöförstörande att tillåta skytteltrafik mellan fastigheterna för tömning av fyrfackkärl och vad värre är, ta bort närbelägna miljöstationer så att det bildas långa fordonsköer vid de få bemannade mottagningsstationerna.
Det inte bara oansvarigt utan ytterst miljöförstörande att låta bli att utveckla lokala behandlingsanläggningar så att träavfall måste transporteras till Åbo, överskottsjord och -stenar till Estland, flytande oljeavfall till Riihimäki och i vissa fall ända till Göteborg, matfetter till Södertälje och slaktavfall till Honkajoki norr om Björneborg.
Slutligen kan påpekas att det möjligen finns en nisch mindre biogasanläggningar om man går in för god planering så att endast flytande avfall med högt energivärde tas emot i anläggningarna och rötresten avvattnas och efterkomposteras så att denna kan avyttras enligt gödselmedelslagens bestämmelser.
Mariehamn, den 9 juli 2007
Carl-Gustav Flink
