Metoo – en revolution
Om det är något som Metoo-kampanjen har gjort så är det exponerat det faktum att för hälften av vår befolkning så är det inte ett säkert samhälle vi lever i.
De är inte säkra på krogen, på gatorna eller ens i hemmet.
Detta har inte att göra med etnicitet, kultur eller bakgrund. Det handlar om en struktur som genomsyrar hela samhället, från hög till låg.
Det handlar om ett patriarkat som gör allt för att behålla sina maktpositioner.
Vi har exempel från för många håll, det är bara att se sig runt i livet så ser vi att det inte är ett jämställt samhälle vi lever i.
Lägger man till en klassanalys så ser man att kvinnor som saknar utbildning blir mer utsatta även på jobbet, och lägger man in rasismen så är det bara att se hur kvinnor som är rasifierade utsätts för dubbelt förtryck, dels för att deras sexualitet är en exotisk fantasi för män och dels för att de i många fall saknar det nätverk som de kunde behöva för att få stöd och hjälp.
Jag är skyldig. Jag har liksom många andra män upprätthållit en våldtäktskultur i samhället genom att berätta och sprida skämt om kvinnor som gått över gränsen. Jag har inte sagt till ordentligt när vänner till mig gått över gränsen. Jag har stått tyst på och låtit saker föregå som jag borde stoppat. Detta är inget jag är ensam om.
Men jag har också ändrat mig. För att jag ville det, jag ville bli en bättre människa. Och jag ville att mina medsystrar skulle få leva sina liv på samma villkor som jag.
Helt enkelt genom att lyssna på mina väninnor och genom att läsa om problemet i samhället. Och genom att öppna ögonen och göra en feministisk analys av samhället så kom jag snabbt fram till att något var fel och jag kom på att något måste göras.
Jag är feminist, av den enkla orsaken att det, om man vill ha ett jämställt samhälle, är det enda rätta att kalla sig. Jag har kvinnokampsymbolen tatuerad på min arm. (Även om det inte blev så stora rubriker när jag tatuerade in den).
Jag startade en kampanj tillsammans med Ålands litteraturförening som gav 700 elever ”Alla borde vara feminister” boken baserad på Chimamanda Adichies Ted-prat. Den är väldigt bra. Jag kommer snart att börja en ny kampanj för att ge en annan bok som stärker unga flickor och kvinnor till skolor och bibliotek.
För det är ju så att samhället är uppdelat i strukturer. Och den värsta synden man kan begå i det här samhället är att säga att mäns våld mot kvinnor är en struktur. Det är ok att säga att män är ett kollektiv när det är positivt. Många män hämtar barnen från dagis, många män stannar hemma på pappa-månader (även om det inte är många alls). Men säg att många män slår kvinnorna i sitt liv. Säg att det sexualiserade våldet i samhället måste diskuteras i makttermer, att det handlar om en underliggande struktur i samhället som gör att vi tillåter det gång på gång och kommer med ursäkter när det gäller män vi känner gång på gång.
Då startar genast ropen om ”inte alla män”, ”det är ett individproblem” och än en gång vägrar män som grupp att ta på sig ansvaret för en situation vi skapat genom manliga normer och den sociala konstruktionen av maskulinitet.
Men hur skulle det vara om män istället för att försöka försvara sig själva och andra män som aldrig trakasserat någon, fokusera istället på hur många män som är skyldiga till alla historier som delats. Det är det viktiga och väsentliga här. Inte det att just du tycker att du är oskyldig, inte det att din vän är oskyldig, utan det faktum att tusentals, tusentals män är skyldiga.
Låt mig till sist, för ordningens skull säga, ja, jag vet att det inte är alla män som våldtar, men det som är det viktiga i situationen är att alla kvinnor måste göra saker för att undvika situationer som kan leda till sexuellt våld. Varje dag, hela tiden.
46 procent av alla kvinnor har efter 15 års ålder utsatts för våld från en man.
Om detta inte är ett strukturellt problem i samhället. Vad är då ett sådant.
Igge Holmberg (S)
