Mer resurser till BUP behövs
Jag känner att jag måste skriva en insändare efter att jag läst måndagen tidningen Åland 8.9 om BUP (barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen).
Snuffe säger att BUP är ÅHS mest kritiserade enhet och att BUPs uppgift är att utreda och ställa diagnoser och eventuella mediciner och terapier. Resten faller på familjen, skolan och kommunala omsorgen. När jag läser detta öppnas mina ögon och jag förstår nu varför många av oss föräldrar måste kämpa så hårt att få hjälp.
En diagnos i all ära men utan hjälp betyder diagnos ingenting. Inte kommer jag till den somatiska sjukvården och får veta att jag måste operera blindtarmen men jag får fixa det själv. Att ha barn med NPF diagnos är inte roligt – vardagen är oftast tung och det tar oftast många många år innan barnet får en diagnos. Ett diagnosbarn sliter på familjen, syskonen, föräldrarna och det är inte ovanligt att föräldrarna stundvis är utmattade på grund av barnets diagnos.
Att få hjälp för ett diagnosbarn borde vara lika självklart som att få hjälp ifall barnet har diabetes, hjärtfel etcetera men tyvärr är verkligheten inte så.
På Åland är det olika beroende på vad barnet har för fel om man får hjälp.
Det är i det stora hela inget fel på personalen, de är fantastiska människor som brinner för sitt jobb och gör allt vad de kan men de har inte resurser. Där har Snuffe helt rätt att politikerna satsar inte tillräckligt på psykiatrin – de räknas som b- sjukvård.
Tydligen är det skamligt att ha barn som behöver hjälp från BUP. BUP behöver mera resurser och samarbetet med skolor och socialen måste stärkas. Det skall inte vara skillnad på vilken kommun familjen bor i för att man skall få hjälp.
Det behövs ett finmaskigt skyddsnät så att inte barn och familjer faller igenom. Det behövs mera kunskap, även mera skolpsykologer. Väntetiden till BUP måste minska.
Barn med psykisk ohälsa (adhd, autism etc) måste få hjälp genast, även de barn som gränsar till en diagnos måste få hjälp. Man bör minnas att psykisk ohälsa och ett negativt beteende har en tendens att smitta till familjens övriga barn. Därför är det ännu viktigare att sätta in resurser i så tidigt stadium.
På Åland har vi många hemmasittare, barn och ungdomar som på grund av sin diagnos inte klarar av att gå i skolan, alltså inte att förväxla med traditionell hemundervisning. Dessa barn bör få hjälp på tidigt skede, är du hemmasittare i tonåren är risken stor att du aldrig lyckas komma ut i arbetslivet.
Landskapsregeringen bör undervisa skolor och kommuner vilka rättigheter familjer som har barn med särskilda behov har. Det skall inte behöva vara så att familjerna måste göra barnskyddsanmälan för att få hjälp.
I rikets socialvårdslag står det att socialen skall jobba förebyggande. Vi har inte den lagen på Åland, vilket skulle vara otroligt viktigt att ha. Familjerna ska inte själva behöva uppfinna hjulet.
Hjälpen bör och skall komma när man begär och familjerna som har barn med diagnos är redan i en tung sits, det bör höra till ÅHS att hjälpa till.
Barn med diagnoser skulle må bra av att få kännedom om sin diagnos för i regel följer diagnosen med hela livet. Man borde ha grupper för dem tillsammans med andra diagnosbarn och ungdomar. Syskon till diagnosbarn borde även få hjälp för även de är drabbade.
Folkhälsan, kommunerna, rädda barnen och ÅHS borde samarbete och inte tillåta att en enda familj inte får hjälp.
Krasst samhällsekonomiskt är det värt att sätta mera resurser på dessa barn. Just nu är det mycket diskussion om droger bland politiker och i media om hur man skall förebygga. Snälla politiker se till att vi som måste anlita BUP får den hjälp vi behöver.
Se över resurserna och ge mera resurser till BUP och tvinga även kommunerna och BUP att samarbeta. Vi vet alla att diagnosbarn lättare hamnar i drogträsket och för varje barn vi lyckas hjälpa att må bättre så sparar Åland massor med pengar och även mänskligt lidande.
Jag som förälder till BUP-barn vill tro på en förändring, ÅHS är en liten organisation, det är nära till politiker och även nära till nöden till dessa barn och föräldrar. Politiker ni har makten att se till att alla barn som behöver hjälp får det, fixa socialvårdslagen och ge mera resurser till BUP.
Öppna gärna sinnet och lyssna på föräldrar vad som behöver ändras. Och till sist vill jag tacka vardagshjältarna på BUP som jobbar i motvind, men oftast ändå är på gott humör.
”Kämpande förälder”
