DELA

Mariehamns framtid

Rauli Lehtinens insändare om Mariehamns centrummiljö i torsdags var intressant. Ser vi början på ett nytänkande inom politiken?
Den till synes allenarådande ideologin i stadshuset – tillväxt till vilket pris som helst – är ödesdiger för en liten stad som Mariehamn. Den vackra åländska naturen har dragningskraft. Men vad har hänt med Mariehamn, Ålands ansikte utåt?
I hamnen välkomnas vi av ett virrvarr av stålkonstruktioner. På vandringen längs Storagatan mot centrum passerar vi den ena fula byggnaden efter den andra. Ämbetshusens lådor vid Torget och den avvisande lagtingskuben utgör klimax.
Med falskputs har fasaderna på flera av de intetsägande våningshusen nu dessutom förvandlats till billig förortsarkitektur. En ålänning snappade nyligen upp en replik i Stockholm, ”Mariehamn måste vara världens fulaste stad”. Och nu planeras en fortsättning i samma stil längs gågatan.
Det är inte stockholmsk förort dagens vittberesta besökare vill se när de kommer hit. De söker miljöer med charm och själ, en stad med en intressant och speciell historia som är avläsbar i byggnader och platser. Man reser från, inte till, det alldagliga. Men att spektakulärt designa städer för turister är fel väg. Det är för invånarna man skall satsa. Där befolkningen trivs och känner sig hemma, där trivs också besökaren.

Utlokaliseringen av handeln till externa konstgjorda köpcentra är sannolikt en trend med ett synligt slut. De är ingen miljösmart lösning. Pendeln har redan svängt i flera länder. Jag är övertygad om att den ökande miljömedvetenheten och människors sökande efter äkta stadsmiljöer åter kommer att favorisera butiker och matställen vid stadsgator. Den kraftigt växande internethandeln är kanske ändå det allvarligaste hotet mot köpladorna.
Mariehamn bör spara allt det lilla som finns kvar av historiska byggnader. En lång rad exempel världen över visar att det är möjligt att smälta samman gammalt och nytt till karaktärsfulla och unika helheter, där ett plus ett har blivit långt mer än två.
Vi har för många politiker som är förblindade av enkla och föråldrade ekonomiska teorier. Politiker som inte känner sig hemma i kulturella sammanhang eller som saknar förmågan att lyfta sig med fantasins hjälp. Att kunna visa ödmjukhet öppnar för nya idéer och insikter. Att ståndaktigt bara bereda väg för fler rivningsgrävskopor är föråldrat – inget nytänkande.
Folke Wickström