DELA

Många förståsigpåare om vårskyttet!

I och med J-E Mattsons uttalande i den inflammerade vårskyttefrågan, vaknade skrivklådan hos rätt många och många uttalade sig i radio och TV. De osakliga uttalandena överträffar varandra på ett obehagligt sätt.

En ”sakkunnig” talesperson i en fastländsk organisation påstod nyligen på fullt allvar, att det är vetenskapligt bevisat att det inte är någon skillnad om det skjuts både honor och hanfågel!
En annan jämförde i pressen vårt tidigare vårskytte med jakt på lärkor, starar, småfåglar och trastar!
Det är en sak att vara dum, men att öppna munnen och undanröja alla tvivel, är en annan sak.

En del saker i Johan Franzéns artikel i NÅ 12.3 förvånar mig verkligen.
Han försöker bl.a. påskina att de höstinventeringar vi gjort inte är objektiva och vetenskapliga? Vetenskapliga, det vill inte heller jag kalla dem, men jag vet att de överensstämmer med verkligheten!
Jag vet inte hur JFs förhållanden är vid Bernö i Föglö, men han drar in hela landskapet i sin bedömning. Det som även upprör mig är att han skriver; ”Bevisligen skjuts det ju redan nu sjöfågel från båt i rörelse, åtminstone i havsfjärdarna i norra skärgården!” Har du torrt på fötterna i den saken?
Jag har levt och jagat i 60 år på dessa fjärdar och känner mig illa berörd av liknande påhittade uttalanden. Under några år var jag på vårskytte i Föglö skärgårdar.

Du nämner de enorma ejderflockarna höstetid syd om Föglö och Kökar, och det betyder troligen nära Lågskär och Bogskär? Menar du på fullt allvar att de åländska jägarna höstetid skall åka dit ut och ankra båtarna, likt båtjakten i Kalmarsundet?
På 1990-talet , då vårskyttet ännu fanns, kunde vi i juni på de yttersta skären utanför Finbo och Sälskär se bergen vita, och mycket stora simmande flockar av ruggande gudingar. De finns inte nu! Vad beror det på?? Inte på de senaste årens skytte i alla fall.
Av din skrivning förstår man, att du tycker det skulle vara bra med 200 fågelskyddsområden, där häckande fåglar inte stördes av skytte. Men hur skydda dem mot turister med lösa hundar? Eller mot vildminken och mårdhundar.

När jaktvårdsföreningarna tidigare hade hand om fredningarna, var 1000-tals holmar och skär fredade och övervakade av ägare eller skyttar. För ett antal år sedan konstaterade sakkunniga ornitologer att minkar en sommar helt hade utrotat en större tordmulekoloni i ytterskärgården.

Jag vill här ge några exempel på dagens situation.
På en större holme Högsten utanför Finbo fanns det tidigare normalt ca 200-250 häckande ejdrar. För något år sedan hittade ägaren ett (1) bo av ejder och ett (1) örnbo.
Första gången jag kom till Sälskär i maj 2008 flög det upp 6 örnar över till Norrskäret. Vi såg senare 3 ejdrar, mot normalt ca 50.
Sjöbevakare jag talat med från Enskär kan i maj sitta i fönstret och se örnarna ta ådorna på boet.
Utöver det finns mårdhundarna och minken, som tar sina delar

Jakten är inte den avgörande faktorn då det gäller fågelstammarnas storlek. Det konstaterade jag med säkerhet på 80- och 90-talen, då jag flera gånger med fars motorbåt i 7 –8 timmar, sakta ”tuffade” fram och åter på resor Söderarm – Stockholm.

I den skärgården har det inte jagats fågel under mycket lång tid. Men det var häpnadsväckande nästan helt tomt på sjöfåglar. Några enstaka skrakfåglar och änder såg jag. Men enligt de bofasta fanns det gott om minkar på holmarna. Ingen hade där något intresse av att engagera sig i ett tidsödande arbete med att få bort dem. För tidigare gjorde skärgårdsbor och skyttar det på olika sätt, då de rörde sig på skären.
Fredningar och jaktförbud är inte lösningen, utan det är viltvårdsmedvetenheten hos folk.

Hälsar
Bengt Häger