Man slutar aldrig att förvånas
Har en längre tid följt med debatten om de bostadslösa i Mariehamn. Vi är åter på väg mot en kall årstid och ingenting har hänt för att komma tillrätta med problemet. Redan för länge sedan när saken togs upp till diskussion så visste inte av staden anställd socialchef om att det fanns bostadslösa i Mariehamn. Hur nu det kan komma sig för det har väl varit känt mig veterligen de sista 50 åren och troligen längre. Det är bara mängden bostadslösa som varierat. Man kan väl anta att medlemmarna i socialnämnden också blev tagna på sängen.
Nu verkar kunskapen ha nått nämnden i fråga och allt borde vara under kontroll. Men med ”förvåningens finger i häpnadens mun” läser jag Nya Åland av den 22 juli 2015 där socialnämndens ordförande och stadsstyrelsens ordförande uttalar sig i frågan. Några citat ur tidningen: ”Staden har råd att hjälpa både hemlösa och flyktingar”. ” Vi har relativt bra socialskydd och kan hjälpa hemlösa som tar avstånd från missbruk”. ”Om personen inte vill sluta dricka eller ändra sin livsstil kan man inte belasta staden för det”. ”Vid det tillfälle då den missbrukande personen verkligen på allvar vill ändra sitt beteende har samhället resurser och stöd att erbjuda”. ”Genom åren har vi provat olika lösningar och det är en svår fråga. Det finns människor som absolut inte vill ta emot hjälp”.
Det verkar som att dom beslutande inte har kunskap om vad saken gäller. Man är väl inte missbrukare bara för att det är mysigt och slutar med missbruket så där bara när det blir kallt om fötterna. Missbruk är vanligen en sjukdom. Det är väl inte i första hand en fråga om att omvända folk utan det gäller väl en akut situation där det gäller att ge de hemlösa en torr och varm plats som på något sätt går att vistas i. Istället för att anlita vakter till hamnterminalen som skall släpa ut människor och kasta ut dom i snödrivan kunde pengarna lika bra användas till nån form av inkvartering. Helt fel vore det inte att erbjuda möjlighet till att torka fuktiga kläder och varför inte en portion mat om dagen. Staden har ju bevisligen råd.
Slutligen kan jag konstatera följande. Man har från tjänstemän och politiker hört uttalanden om att det inte finns lagstadgat att det skulle vara en kommunal skyldighet att hjälpa bostadslösa. Enligt min mening, utan att ha juridisk utbildning, så har Finland troligen skrivit på FN resolutionen om mänskliga rättigheter och där anser jag att artikel 22 skulle vara tillämplig. Men borde inte det sunda förnuftet stå över lagparagrafer när nöden är som störst? Skärpning politiker!
Artikel 22
”Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser. ”
Pertti Artell
Bedrövad mariehamnare
