Lättare fartyg behövs, men inga vägbankar
Åland för i turistreklamen fram sin vackra skärgård och detta med all rätt. Skärgården erbjuder både skönhetsupplevelser och avkoppling utöver det vanliga för stressade stadsbor och utländska turister. För att skärgården skall vara tillgänglig och kunna ge den service som krävs behövs en bofast befolkning. Vad skulle Åland vara utan en levande skärgård?
Den skärgårdstrafik som erbjuds idag sker enbart med tunga bränsleslukande bilfärjor, som kräver ganska stor besättning. Restiderna blir förhållandevis långa. För turister som kommer till Mariehamn och Åland är skärgården mycket svårtillgänglig. Det finns inga båtförbindelser från Mariehamn och att hitta turlistor för skärgårdstrafiken på nätet kräver tålamod och fantasi. Först skall man lyckas få stopp på en reklamserie innan man kan komma vidare och börja leta efter skärgårdstrafiken. För att inte tala om möjligheterna att boka plats!
Kommer man med egen bil kan man kanske ta sig ut i skärgården men det finns inga garantier för att man kommer med. Om inte annat så avskräcker fordonspriserna säkert många. Utan bil är det ännu svårare. Att hitta rätt bussförbindelse och kombinera med färjorna verkar bara möjligt på Föglölinjen. Det förefaller som om skärgårdstrafiken är planerad för att hindra turister att störa skärgårdsborna.
När landskapsregeringen sedan skall panikspara drabbas den bofasta befolkningen av inställda turer och dålig planering. Det är långsiktiga lösningar som behövs och Camilla Gunell är enligt min uppfattning inne på helt rätt spår i sin insändare.
Man kan jämföra med skärgårdstrafiken i Stockholms och Göteborgs skärgårdar. Huvuddelen av trafiken sköts med olika typer av passagerarbåtar – utan bildäck. Det finns bara ett fåtal bilfärjor, vägfärjor – som går efter tidtabell! I Stockholms skärgård sköts trafiken i huvudsak av Waxholmsbolaget. Alla som kommer till Stockholm kan enkelt ta sig ut vartsomhelst i skärgården. Genom att båtarna inte är bilfärjor kan de gå in till en stor mängd bryggor längs sin rutt och ger därmed betydligt bättre förbindelse till och från Stockholm.
Så länge det främst gäller att transportera folk och inte tunga laster är det betydligt fördelaktigare med mindre och snabbare båtar också om hög fart generellt kräver stor maskinstyrka. En jämförelse visar att man kan transportera fler passagerare i närmare dubbla farten med samma eller lägre maskinstyrka som på landskapsfärjorna.
Helt klart behövs det större isbrytande bilfärjor, men mindre och snabbgående skärgårdsbåtar med utgångspunkt från Mariehamn skulle säkert ge en rejäl ökning av antalet turister i skärgården. För pendlare skulle kombinationen bussar och snabbare och mindre båtar kunna öppna för tätare förbindelser.
Förslagen om kortrutter för bilfärjorna är också något som kan vara en framkomlig väg. Däremot måste vägbankar undvikas till varje pris! Vattenkvaliteten runt Åland och i Östersjön är redan allvarligt försämrad och vägbankar hindrar en ytterst nödvändig vattencirkulation. Vägbankar skapar vikar och områden med stillastående vatten lätt blir övergödda. Inom några år uppstår döda bottnar där det tidigare var friskt vatten. Yngelplatser för fisken förstörs, liksom fina badvikar.
Jag har själv kunnat följa den katastrofala försämring som vägbankarna till Järsövägen medfört. Alternativet är då broar men också här måste man tänka till. På Åland finns bara en enda bro med acceptabel höjd, nämligen Färjsundsbron. Alla andra broar har inneburit att vackra farleder spärrats för alla båtar med mast. Stopp för segelbåtsturister! Är det så man vill ha det?
Det är viktiga beslut som måste fattas ganska snart. Vill man underlätta för turismen i skärgården? Vill de fast boende ha täta förbindelser eller är det viktigast att alltid få med sig bilen? Vem vet bäst hur trafiken skall ordnas, landskapsregeringen eller skärgårdskommunerna?
Läs gärna Gunells insändare en gång till, där fanns en hel del tänkvärt.
Jan Grönstrand
