DELA

Låt oss ha kvar vårjakten på guding

Ejdern har, allt sedan Ålandsöarna för ca. 6000 år sedan började befolkas, haft stor betydelse för människornas överlevnad. Förutom att jaktbytet gav rikligt med näringsrik mat, användes ejderfett till vapen- och läderolja samt till smörja i hjullagren på kärror och vagnar. Ejderdun användes till stoppning i kläder, kuddar och täcken, samt senare som en värdefull inkomstkälla för skärgårdsbon.

Ännu på 1980-talet insamlades ejderdun bl.a. på Klåvskär i Föglö, på Lågskär i Lemland och på Signilskär i Hammarland. Liksom de flesta andra fåglar har även ejdern loppor och annan ohyra i fjäderdräkten, och insamlandet av dun upphörde därför på grund av mängden fågelloppor som levde i bodunet och som angrep personerna som samlade in dunet, men även på grund av att antalet bon minskade i samband med artens tillbakagång.

På Island är ejderdun fortfarande en betydelsefull förnyelsebar naturprodukt. Ejderns vetenskapliga namn, Somateria mollissima, betyder också ”Mycket mjuk kroppsull”. På grund av att arten just nu är på tillbakagång, har det vid de senaste årens vårjakt fällts endast 4.000 – 5.000 gudingar per år, medan det under 1960 – 1970 talens toppår fälldes 25.000 – 30.000 per år. Toppårens jaktbyte motsvarade då köttmängden från ca. 350 vuxna älgar eller ca 3.000 rådjur!

Att ejderstammen i Östersjön är på tillbakagång är nog alla medvetna om. Det som förvånar mest är att det är honfåglarna, ådorna, som har minskat mest. I ejderflockarna de senaste åren har jag observerat att gudingöverskottet är så stort som förhållandet 35 % ådor mot 65 % gudingar, medan flockarna av ungfågel, där man inte kan se skillnad på könen, inte har minskat i samma omfattning som de vuxna fåglarna.

I Finlands skärgårdar beräknas antalet ejdrar årligen uppgå till 200.000 – 250.000 individer, varför en liten beskattning av gudingöverskottet rimligtvis inte för närvarande kan ha någon mätbar negativ inverkan på arten. Ejdern har dessutom ett mycket omfattande utbredningsområde som i sig utgör en säker grund för artens överlevnad. Den förekommer allmänt i Ålands, Åbolands och Nylands skärgårdar, samt längs svenska ostkusten upp till Roslagen. Längre norr ut och längs södra Östersjöns kuster är den inte lika allmän. Den förekommer i sex underarter i Nordamerika, Kanada Grönland, Island och Norge, samt vid den ryska kusten i Norra Ishavet. En intressant släkting är praktejdern, Somateria spectabilis, som ibland observeras i vår skärgård.

Ejderstammen har genom tiderna varierat. Jag minns själv mycket väl åren 1938 – 1942 då man såg endast någon enstaka guding varje vår. Men trots intensiv jakt repade sig ejdrarna för att åter nå toppen i slutet av 1960-talet. Därför tror jag att nedgången i ejderstammen just nu kan vara tillfällig och att den efter en tid åter kommer att repa sig.

Att totalfreda arten nu skulle vara otaktiskt och betyda vårjaktens död för all framtid. Därför, alla Ni som sitter på makten. Låt jakten på ejder leva kvar. Ge tillstånd att fälla kanske bara några hundra fåglar per år så länge stammen är svag, men totalfreda den inte. Om vi har kvar rätten till vårjakt kan jaktuttaget och jakttiden sedan åter ökas när arten har repat sig. Men totalfredar ni den nu kommer vi aldrig att få den tillbaka!

Jens Harberg