Låt män vara män
I en insändare i Nyan här om dagen skuldbeläggs gruppen män som sexualförbrytare. Insändarskribenten Mia Hanström efterlyser ett kollektivt ansvar hos nämnda grupp. Nu är det bara det att gruppen män inte består av ett kollektiv utan av enskilda och självtänkande individer och varje enskild individ är högst personligen ansvarig för sina handlingar, ingen annan. Inget konstigt med det, det är så vårt samhälle fungerar oavsett kön. Att skylla dåligt beteende på normer som tvingar någon är enbart kontraproduktivt, en norm som inte ens finns kan aldrig ursäkta ett taskigt beteende.
Att presentera statistik som visar vilket kön som begår mest sexualbrott har ingen som helst relevans i sammanhanget eftersom dessa förövare utgör mindre än en halv procent av den manliga befolkningen. Hur mycket man än vrider och vänder på det kan denna knappa halva procent utgöra en norm. Det är de övriga dryga 99,5% av den manliga befolkningen, de som inte våldtar, som utgör en maskulinitetsnorm, inget annat.Exakt det samma gäller för de enskilda individer som är ensamma, begår självmord, är våldsamma eller självmedicinerar, de utgör ingen mansnorm. Dessa individer utgör ett samhällsproblem som i stor utsträckning drabbar män och de kvalificerar att kallas mansproblem liksom andra problem som tex att män skadas och till och med omkommer på sina arbetsplatser i mycket större utsträckning än kvinnor. Att ideologiskt utpeka män som ett problem istället för att påtala de specifika problem som framför allt drabbar män och dessutom insinuera att män har sig själv att skylla torde förstärka dessa tendenser istället för att förebygga dem. Var finns jämställdheten i det?
Om det nu verkligen skulle finnas en machokultur som det påstås så borde ju första frågan vara, hur har den uppstått? Pojkar fostras under en stor del av sin uppväxt av kvinnor, mödrar tar ut större delen av föräldraledigheten, dagis- och förskolepersonal utgörs till stor del av kvinnor och även inom skola och vården är andelen kvinnor hög. Ingen kan väl på fullaste allvar ändå mena att det är i dessa kvinnodominerade miljöer pojkar fostras så att denna så kallade machokultur uppstår? Eller?
Män är precis lika omhändertagande och beskyddande som kvinnor, skillnaden är att männen gör det på ett annat sätt. Män och kvinnor kompletterar varandra så att barn men även kvinnor och andra män är trygga. Varför vill man då med näbbar och klor bekämpa mansnormerna och kalla dem för destruktiva maskulinitetsnormer? För ännu en gång, en norm är vad majoriteten av en grupp utgör och 99,5% av den manliga befolkningen utgörs av vanliga hyggliga män och de övriga knappa halva procenten är män som i avsaknad av mansnormer faller in i ett destruktivt beteende. Jag upprepar, det är avsaknaden av mansnormer som skapar ett destruktivt beteende, inget annat!
Mansnormer är som sagt något bra och behövs under barns hela uppväxt. Men som vårt samhälle har blivit att se ut så bekämpas istället dessa mansnormer i alla avseenden. Se bara hur män behandlas i vårdnadstvister, de åläggs att bli endast parenteser i barns liv. För mig är det tämligen enkelt, om män tillåts att vara just män så kommer det att återspegla sig med enbart positiva ringeffekter genom hela samhället. Om man istället öppnar ögonen och ser mansproblemen istället för att se män som ett problem så finns det möjligheter att fånga in dem som i avsaknad av mansnormer hemfaller till destruktiva beteenden.
För min del avrundar jag debatten. Jag har ingen som helst lust att debattera en ideologi som å ena sidan säger att kön inte spelar någon roll och att kön bara är en social konstruktion men å andra sidan hela tiden utgår utifrån kön. När rasism diskuteras så är kutymen att individer aldrig kan dömas utifrån etnicitet, varför ska då män utpekas på grund av sitt kön? Att döma någon utifrån hudfärg är rasism, att döma någon utifrån kön är sexism och för mig är inget av dem okej. Tack för ordet.
Östen Hägg
