Låt inte möjligheten gå till spillo nu
Det har gjorts enstaka men envisa attacker mot en satsning på ett besökscenter i Bomarsund. Bomarsund har jämförts med andra åländska sevärdheter och befunnits mindre åländskt och sålunda mindre värt att satsa på. Detta är ett tvivelaktigt och ohistoriskt betraktelsesätt som inte kan passera opåtalat. Låt oss jämföra några åländska historiska sevärdheter.
I vår omgivning byggdes dussintalet slott under medeltiden – och ett tiotusental i Europa – men knappast välkomnades något av dem av lokalbefolkningen. Matts Dreijer kallade Kastelholms slott en ”tunga” för Åland: dagsverken utarmade ålänningarna och slottet drog till sig anfallare. Uppförandet av slott var ett sätt att härska och driva in skatter. Och att utöva makt kunde man tillägga, till exempel genom att belägga ålänningarnas älgjakt med dödsstraff.
Det finns ett hundratal medeltida kyrkor i Finland – och ett tusental i Skandinavien – men knappast välkomnades någon av dem av lokalbefolkningen när de byggdes. Kristendomen var minsann inget åländskt påfund och kyrkobyggena var liksom slotten ett sätt att utöva makt och driva in pengar, det insåg redan Gustav Vasa.
Precis på samma sätt var det med fästningen i Bomarsund. Byar flyttades för att ge rum åt fästningen. Ingen kan tro att detta togs emot med öppna armar, men för lokalbefolkningen spelade det antagligen mindre roll om de nya herrarna var svenskar, finnar eller ryssar. Huvudsaken var att levnadsvillkoren under de nya herrarna var drägliga, och det var de under ”fästningens tid”, det är omvittnat. Om detta kan vi läsa bland annat i bonden Eric Lindströms ”Svensböledagbok”
Under ett kvartsekel var fästningsbygget antagligen Finlands största byggplats med goda möjligheter till förtjänst för ålänningarna. Eric Lindström hyr ut rum åt officerare, aspiranter och kosacker, för fästningsbygget bränner han årligen tegel, kör med häst och kärra på byggplatsen, säljer ved, timmer, slaktdjur o.s.v. De mindre bondskutorna hade fullt upp med transporter mellan fastlandet och Bomarsund. Grunden lades till en fantastisk åländsk sjöfartsexpansion.
Martin Isaksson har i sin bok Kring Bomarsund ingående behandlat det kulturella inflytande som det multikulturella fästningssamhället hade på ålänningarna.
Han, som verkligen försökte sätta sig in i den vanliga ålänningens känslor och tankar under ”fästningens tid”, skriver:
”Det är ovedersägligt att de ryska makthavarna i den avlägsna åländska provinsen aldrig gav anledning till något folkhat%u2026 Ingenstans kunde någon på Åland%u2026 skönja ens en önskan från ansvarigt håll att vända en bajonett eller höja en knutpiska mot civilbefolkningen på öarna. Måhända mer än någon annanstans inom storfurstendömet Finland var man på Åland lika medveten om det ryska folkets ljusa som om dess mörka sidor.”
Det är ingen tillfällighet att experterna på 1990-talet framhöll Bomarsunds stora potential: ”Det storslagna fornminnet har så unika förutsättningar och kvaliteter, att man genom god marknadsföring kan få det att växa till ett av Nordens mest betydande besöks- och turistmål”.
Här möttes kulturer under spektakulära former, hit kom 1854 i augusti 50.000 fransmän och britter i historiens första ångdrivna örlogsexpedition, här föddes Ålands unika demilitarisering.
Låt oss försöka se lika balanserat på ”fästningens tid” som Martin Isaksson. Det är ovedersägligt att slaget om Bomarsund ledde till Ålands demilitarisering och att Åland utan det ryska århundradet inte skulle ha fått sin självstyrelse; hörnstenarna i vårt samhällsbygge. På 1990-talet ville man lyfta fram denna del av vår historia, men projektet strandade på frågan om placeringen av besökscentret. Nu görs ett nytt försök med mera kompromissvilja. Låt inte möjligheten gå till spillo denna gång!
Bomarsundssällskapets styrelse
