Länge leve hemvårdsstödet!
Blev så glad över det nya förslaget till hemvårdsstöd som nyligen tagits fram. Detta förslag skulle göra det bättre för alla barnfamiljer. Alla skulle få en högre ersättning, valfriheten skulle vara kvar om det är mamma eller pappa som tar ut stödet och de föräldrar som önskar ta hand om sina egna barn i hemmet, skulle fortfarande få det upp till tre års ålder. Vilket fantastiskt förslag! Alla blir vinnare!
Fredagen den 20 mars fick jag i Ålandstidningen läsa om hur socialnämnden i Mariehamn sågar detta nya förslag om hemvårdsstöd och samtidigt föreslår förändringar för att öka jämställdheten? Socialnämnden vill att barnen som längst ska få vara hemma till två års ålder, förutsatt att båda föräldrarna är hemma en viss tid av barnledigheten. Om inte denna möjlighet finns så är tanken att barnen ska in på dagis ännu tidigare. De föräldrar som delar på hemvårdsstödet ska också få en högre ersättning än de som inte har den möjligheten. Socialnämndens förslag skulle i min mening öka klyftorna i samhället och göra vissa familjer till ekonomiska vinnare och andra till förlorare.
Ekonomiska vinnare blir de familjer som redan har en god ekonomi och där båda föräldrarna har fasta heltidstjänster. Dessa föräldrar har råd att dela lika på hemvårdsstödet och får därmed maximal ekonomisk utdelning av stödet, samtidigt som de har möjlighet att vara hemma med sitt barn så länge som det är föreslaget.
Ekonomiska förlorare blir sådana som vi, som i dagsläget lever på en lön. Vi har inte råd att dela lika på hemvårdsstödet även om vi skulle vilja. Om min man skulle ta hemvårdsstöd så skulle det betyda att vi får leva på 700 euro i månaden under den tid han är hemma. Även om socialnämnden skulle öka det ekonomiska stödet så skulle vi ändå inte klara ekonomin. Jag kan också tillägga att vi är sex personer i hushållet. Hur många barnfamiljer skulle klara av att leva så? Om nu bara jag som är arbetslös kan ta ut hemvårdsstöd, så kommer det innebära att våra barn får börja ännu tidigare på dagis än de barn vars föräldrar delar lika på stödet. Vi kan konstatera att socialnämndens förslag inte gäller oss och vi är nog inte ensamma.
Vad gäller tidsperspektivet så är alla förlorare. Man blir alltså tvungen att lämna ifrån sig sitt tvååriga barn som med stor sannolikhet befinner sig i tvåårskris och har fullt upp med att upptäcka sin egen vilja och att protestera högt. Vredesutbrott är inte ovanliga. De kräver mycket tid och tålamod och behöver definitivt inte konkurrens av tio andra barn om den vuxna trygga famnen.
Nu vädjar jag till landskapsregeringen att ta socialnämndens sågning med en nypa salt och istället stå fast vid sitt fina förslag. Det finns trots allt ingenting som är tryggare för ett barn än närheten till sina föräldrar. Så vad vore väl bättre för barnen än att förbättra ett redan bra hemvårdsstöd?
Emma Lindström,
fyrabarnsmamma
