Lagom med brandstationer
Brandstationerna på Åland står lagom tätt
Räddningsväsendet på Åland är helt beroende av de frivilliga brandkårerna. Endast i Mariehamn finns en ordinarie styrka, Räddningsverket. Där finns en minimal styrka i beredskap som dessutom bemannar ambulanserna så även i Mariehamn är man beroende av den frivilliga brandkåren.
I dag finns det en brandstation i alla kommuner förutom i Mariehamn, Jomala och Saltvik där det finns två. I skärgården finns dessutom små lokala depåer med den nödvändigaste utrustningen för en initial insats vid bränder. Stationerna är placerade där det finns lite mera bebyggelse och därmed en säkrarare tillgång till manskap.
Varje brandkår har ett avtal med sin kommun om att sköta det operativa räddningsväsendet i kommunen i såväl normala som i undantagsförhållanden. Kommunen står för utrustning och de kostnader som föranleds av kårens arbete för att upprätthålla sin kompetens och utryckningsberedskap. Den frivilliga kåren har kunskap och utrustning för att kunna bemästra alla typer av olyckor som fordrar akut insats.
Det senaste tillskottet är att kårerna genom avtal även kan rycka ut vid akuta sjukdomsfall där en snabb insats är avgörande t.ex vid hjärtstillestånd. Det är länge sedan brandutryckningar var brandkårernas huvudsakliga uppgift, det är i dag mindre än 10% av utryckningarna som gäller brand i byggnad. Brandkåren rycker ut vid trafikolyckor, översvämningar, stormskador, störningar i samhällsfunktioner mm. Kårerna assisterar vid behov även ambulanspersonalen vid transporter som fordrar mera manskap tex olyckor på platser utan vägförbindelse. Det finns inte någon annan organisation som snabbt och effektivt kan ställa upp och hjälpa till då samhällets anställda personal inte räcker till för klarar av att hantera händelserna.
Kårerna samarbetar om materialinköp så att man försöker undvika att köpa in dyr specialutrustning till alla kårer. Kårerna har specialiserat sig på olika saker t.ex rökdykning, räddning vid bilolyckor, skogsbrand, vattentransport mm. Alla kårer har dock en grundutrustning med minst en släckningsbil.
Varje kommun har fattat beslut om servicenivå för räddningsväsendet. För att uppfylla nuvarande beslut finns inte utrymme för indragning av vare sig personal eller utrustning. Besluten har fattats så att kommuninnevånarnas säkerhet skall stå på en rimlig nivå. Beslutet kan givetvis ändras både så att en bättre säkerhet uppnås eller en försämring av säkerheten uppnås för att spara på kommunens kostnader. Servicenivån inverkar i sin tur på hur säkerheten i byggnaderna skall utformas. Vid de flesta olyckor är tiden en betydande faktor. Från larm skall manskapet ta sig till stationen, i många fall kör bilarna iväg inom 5 minuter. För varje körkilometer får man kalkylera en körtid på en minut. 15 minuter försvinner fort och skadorna blir i många fall större ju längre tid som förflyter. Trots att stationerna ligger 10 km från varandra finns det platser som inte nås på 20 minuter.
I vissa fall har kårerna fått ett ansvar som är nära gränsen för deras förmåga och då tänker jag på de stora industrianläggningar som finns med mångahanda kemikalier som hanteras i komplicerade utrymmen. För att klara sådana uppgifter måste flera kårer samarbeta. Det gäller för kommunerna att vara lite ödmjuka inför uppgiften att skydda anläggningar som om de råkade ut för totalskada även skulle påverka hela kommunens ekonomi.
Inom räddningsområdena har det gjorts upp alarmplaner som gör att det per automatik går larm till 2 stationer (fungerar av naturliga skäl inte i skärgården) för att garantera att tillräckligt stort manskap kan rycka ut. De frivilliga kårerna har ingen fast jourberedskap utan den som är hemma och har möjlighet att rycka ut gör det. Ur ett arbetarskyddsperspektiv är det viktigt att man får fram tillräckligt med personal som har utbildning för respektive uppdrag och vid bränder måste vattenförsörjningen tryggas för att uppfylla säkerhetsdirektiv. Som alla vet så arbetar många i Mariehamn så det är nödvändigt med detta samarbete. Att det rycker ut många brandbilar vid ett larm betyder inte per automatik att det är ett stort manskap som rycker ut. Det är alltid bättre att kunna backa en styrka än att initialt vara underlägsen olyckan. Skogsbranden i Salaskogarna senaste sommar var ett exempel då man från början kom i underläge på grund av lång körsträcka och lite styrka.
De äldsta stationerna är uppförda på 30-talet, några av dem är utbyggda och ombyggda. De krav som gällde då fyller inte på långa vägar dagens krav. I varje station och kår har man kunnat ansluta ett visst antal aktiva medlemmar som deltar i brandkårsverksamheten. Av naturliga skäl har man dimensionerat lokalerna efter antalet medlemmar och den utrustning man förfogar över. Om man tar bort en station blir det ett antal brandkårister och bilar mm som inte ryms in någonstans och man går miste om både personal och kompetens.
Har vi då många stationer på Åland i en nationell jämförelse. Nej inte alls, vi ligger under genomsnittet. I ett internationellt perspektiv till exempel jämfört med Tyskland och Österrike som har ett liknade system med frivilliga brandkårer har vi i Finland till och med färre stationer. Kostnaderna för våra frivilliga kårer är inte heller stora. Driftskostnaderna för den frivilliga brandkåren ligger i snitt på ca 40 euro per år och person, inkluderar man stationer och bilar kommer man till ca 60 euro. Om man tänker köptjänster så motsvarar detta för en kommun med 1000 innevånare 2 man i ordinarie anställning som jobbar vardagar 8-16 . För att få en fungerande ordinarie brandkår fordras minst 3 skiften med 4 man samt vikarier. En ordinarie brandkår behöver också utrustning, bilar och station. Vid större olyckor behöver de dessutom backup i form av mera manskap. Vad jag vill ha sagt är att det är både klokt och ekonomiskt att bibehålla brandkårerna så länge som de kan rekrytera personal och orkar med att hålla sin utbildning på den nivå som krävs.
Så länge kårerna och dess personal är villiga att ställa upp på detta viktiga arbete som garanterar säkerheten för kommuninnevånarna så hoppas jag att alla stöder verksamheten inte bara med ord utan också med handling.
Jan Lindgrén
Viceordförande i Ålands Brand-och Räddningsförbund (ÅBF)
Viceordförande i Finlands svenska Brand- och Räddningsförbund (FSB).
