Kulturell hållbarhet har stor betydelse
Det talas mycket i dag om hållbar utveckling, ofta tyvärr endast i sammanhangen runt miljöskydd, det vill säga Ekologisk hållbarhet. Men hållbar utveckling består också av Social hållbarhet och Ekonomisk hållbarhet och är endast relevant om alla tre delar ingår i ett helhetstänkande.
Man bör även lägga till en fjärde, Kulturell hållbarhet, som har stor betydelse för det minoritetsskyddade åländska samhället.
Ekologisk hållbarhet har fått ganska stor uppmärksamhet i den åländska debatten under senare år med MISE och Östersjön i focus. Man är i den politiska debatten oerhört noga med att påpeka hur viktig den Ekologiska hållbarheten är för Åland, inte minst när det gäller turismen.
Samtidigt görs egentligen väldigt lite i praktiken från politiskt håll. MISE skulle vara ett helhetsgrepp över avfallshanteringen men styrs valhänt av prestige snarare än kompetens. Den åländska insatsen för att skydda Östersjön inskränker sig mest till politiska evighetsdiskussioner varvat med osakliga påhopp på bönderna och fiskodlarna.
Social hållbarhet handlar om att bygga upp ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls. Men den nyligen genomförda utredningen från ÅSUB, ”ekonomisk utsatthet och social trygghet på Åland”, visar tyvärr att hela 13% av ålänningarna lever under den relativa fattigdomsgränsen med allt vad det innebär.
Makthavarna skryter hellre över den åländska välfärden med skygglapparna på än tar sig an de problem som helt uppenbarligen existerar sedan länge.
Ekonomisk hållbarhet. Vad gör man konkret från politiskt håll för att långsiktigt främja näringslivet och skapa tillväxt? I stället för att skapa utrymme för privat näringsverksamhet låter man samhället i allt högre grad driva traditionellt privat näringsverksamhet, tom i konkurrens med det privata näringslivet.
Den åländska ekonomiska framgången vilar på drygt 30 år gamla gamla lagrar, sedan dess har inte så mycket nytt hänt. Men inför valet verkar det ändå mest handla om att slopa delar av minoritetsskyddet i stället för att ta itu med de verkliga problemen.
Respekt för kulturarvet och -miljön, Kulturell hållbarhet, verkar vara ett område som får allt mindre betydelse hos de åländska politikerna. Inte minst när det gäller att bevara och utveckla den åländska enspråkigt svenska identiteten.
Dagens politiker verkar allt mer intresserade av att likrikta det åländska samhället med det finlandssvenska och glömmer, eller tom struntar i, det unikt åländska kulturella och språkliga.
Bakgrunden till alla bekymmer har naturligtvis många orsaker men har också en svårfrånkomlig gemensam nämnare; bristen på eget åländskt handlingsutrymme. Vi har den märkliga situationen att det åländska samhället genom egen lagstiftning på många områden skiljer sig en hel del från det finländska. Men samtidigt är underställt den finländska lagstiftningen på viktiga områden utan större möjlighet till påverkan.
En situation som blir allt sämre i takt med en helt stillastående självstyrelseutveckling samtidigt som omvärlden, inte minst österut, förändras i raskt takt.
Det Åland framför allt behöver är skatteverktyget. Med egen skattebehörighet ålänningarna själva främja miljövänliga bränslen och -teknik, främja privat näringsverksamhet, dämpa social utslagning och inte minst påverka kostnadsnivån för hushållens basutgifter.
Beskattningsverktyget är mångfacetterat där alla olika delar skall samverka i balans och måste därför övertas i sin helhet. Skatteverktyget öppnar för en dynamisk åländsk ekonomisk politik inom alla områden i stället för den statiska bidragspolitik som i dag tillämpas.
Åland behöver också ett eget socialförsäkringssystem där avgifter och ersättningsnivåer kan användas som bättre motsvarar det åländska behovet. I dag betalar ålänningarna mer till socialförsäkringssystemet än vad som återbetalas till det åländska samhället, samtidigt som ersättningsnivåerna är för låga för den åländska kostnadsnivån. Något som framför allt drabbar redan utsatta.
Verkligheten är, att med dagens fortsättningsvis obefintliga självstyrelseutveckling är det i praktiken omöjligt att uppnå en relevant åländsk hållbar utveckling. Utan verktyg är det helt enkelt oerhört svårt att åstadkomma något annat än, i bästa fall, urvattnade halvmesyrer.
På Åland är utvecklingen av självbestämmanderätten en förutsättning för en hållbar utveckling.
Erik Schütten (åf)
