Konsten att se
Debatten om skolmassakern pågår. Hur kan detta hända och varför?, är det många som ställer sig frågan.
Vad var det man inte såg? I ett samhälle med till synes ordnad trygghet. Skrämd av dess utveckling, försöker jag med dessa ord spekulera i frågan. Vad är det vi ser idag, och vad kan vi lära oss att se imorgon?
Beskrivningen av förövaren har varit många. Man har talat om begreppet ”monster”.
Jag vill utveckla funderingarna kring dagens ”monster”. Vad är det som bottnar i ett sådant väsen? Med en ödmjukare eftertanke om uppkomsten, flyger tankarna direkt till det lilla barnet som en gång tultade runt, i samma kropp.
Tror inte ni som jag, att dessa unga män, med både tillgång till vapen och ett psyke inställt på massmord innerst inne har varit oerhört känsliga individer? Kanske känsligare än de flesta, med tanke på hur deras sårbarhet utvecklade en sådan fasanfull utgång, långt efter alla dessa andra faktorer som spelat in i deras liv. Likt svampar har de sugit åt sig händelser och intryck omkring dem som skärmarnas omvärld låtit uppspela sig i form av våldsorgier i obegränsat utbud.
Allt i takt med utanförskapet och det skriande behovet på bekräftelse.
Kanske kan samhället ha stor nytta av att ge unga män mera självkännedom kring sårbarheten i sig självt och om värdet av ett mänskligt liv. I en liten trygg värld, som många av oss annars tacksamt lever i, är det en förvånansvärt liten debatt i det fenomenet att många lagom före läggdags sköljer sina intryck med död och förstörelse.
Tillståndet framför tv´n kan närmast liknas med något hypnotiskt. Automatiskt matar man med alla våldsintryck omedvetet in en stressreaktion i hjärnans reptildel. Tänk om man hade mer insikt, att inte underskatta vår egen dags prägel?
Skrämmande att inse, är det faktum att världen ”krymper” i takt med att elektroniken expanderar. På detta sätt blir umgänget alltmer i skärmarnas värld. Lågt ner i åldrarna. Detta är ju en form av umgänge, då individen skapat sig en relation till det. Det är inte med glädje i hjärtat att i och med detta inse den ansiktslösa bilden man formar av livet och människorna i detta elektroniska universum.
Den egna verkligheten man annars hade haft möjligheten att skapa i form av verkliga miner, tal, skratt och beröringar blir även den synnerligen ansiktslös i det långa loppet. Man förlorar på ett sätt litet greppet om det som faktiskt lever och andas bara bakom husknuten och kan kanske inte till slut alltid relatera till dess verkliga värde.
Att lära sig konsten att se sig själv och andra, och dess sårbarhet och oerhörda värde, tror jag ligger i den investeringspott samhället skulle tjäna mest på i kampen mot denna olyckliga utveckling. Vetskapen om vår sårbarhet, blir vår styrka. Konsten att se sitt barn för den person den är, där barnets känsla alltid respekteras och tas i första rum. Att veta att alla känslor är rätt, känna får man alltid göra.
Att ge sitt barn rättigheten att först och främst få vara en ”human being”, och inte främst en ”human doing”. Stressade ungdomar med inställningen om livet som en evig kamp, kan ju inte i första rummet få ha haft sin rätt till sin alldeles egna orörda existens och har antagligen smidit sina sköldar och vapen därefter.
Är samhället redo att förstå vikten av att se? Att se bortom tv-skärmarna och istället rikta synen på sina barn, på sig själv, för framtidens skull?
Jag vill ändå tro att vi här och nu, under vår vackra himmel, under de suckande hösträden, och bredvid de sovande löven kan hitta vägar fram, relateringar för vad som är verkligt här och nu, och vad som är viktigt för bara oss.
Elin Engblom
Eckerö
