Konsensus helar Åland
Konsensus i stora åländska frågor helar. Oenighet om och avsaknad av konsensus splittrar. Har lilla Åland råd att splittra sig?
Alla känner personerna ovan som uttalar sig om samma sak, den nya skärgårdstrafiken, Kortrutten. Mats den 6.9. Nina den 30.10 och Niklas den 7.1 i år.
Från astronomiska siffror till verklighet på 35 återbetalda miljoner inom två lagtingsperioder. Konsenus föds när envar inser att lösningen till problemet, vare sig det gäller kommunreform, samhällservicereform, kortrutt eller Ålands särrättigheter eller ÅDA eller dylika väsentliga frågor, är ”bättre, billigare och tryggare för ålänningarna”.
Låt mig belysa med exempel. Inför lagtingsvalet 2011 var den stora frågan ”Hur ser det offentliga Åland ut 2015 vid nästa val?”
Har vi 16 kommuner fortfaraande, har vi tre, har vi en eller har vi noll kommuner? Hur skall den samhällservicetjänst se ut som endel kommuner inte har råd med och andra inte har lika möjlighet till i ett åldrande samhälle?
Lagtinget, såsom Finlands riksdag, befolkas av nationella och lokala politiker, på gott och ont. De flesta lagtingseledamöter har två kostymer: en lagtingskostym och en kommun-kostym. Problemen uppstår och accentueras då rätt kostym bärs på fel ställe eller fel kostym på rätt ställe. Lösningen är inte den att kommunala förtroendemän inte får ställa upp i lagtingsval.
Lösningen ligger i ett kollegialt konsensus hos valt lagting att lagtingsbeslut är åländska i sin helhet, medan kommunala beslut är lokala. Det som är bättre, billigare och tryggare får Åland är per definition inte det för samtliga kommuner. För att få någonting, måste man ge någonting.
Men det att alla kommuner inom en tidsram får det bättre och att Åland mår bättre är det konsensusansvar som var och en av de 30 utvalda bär, vare sig de vill det eller ej
Ett annat belysande exempel är vår skärgårdstrafik som fyllde mogen ålder, 50 år, förra juni.
Ett konsensus om Kortrutt nåddes i Lagtinget i november 2005, för mer än åtta år sedan. Ett konsensus nummer två i samma fråga nåddes inte av följande Lagting i maj 2011, av den enkla anledningen att Lagtinget inte hann valåret.
Samtliga parter till dags dato pratar om samma Kortrutt men glömmer definitionen: max 30 min frigående färjpass, längre tillåtna under övergångstid, och därmed anses fältet vara fritt. – Därför florerar våra opinionsbildares miljarder och hundratal miljoner i brist på kunskap, kunnande och lösningsmodeller som det åländska folket via sitt Lagting vill ha. Konsensus om Kortrutt.
Det är inte fråga om vad Enklinge vill, eller Kökar vill eller vad mitt Brändö vill. Det är fråga om om en samhällsinvestering som i första skedet förnyar flottan och som betalar sig tillbaka på endast 7 år. I andra skedet ger den hela skärgården möjlighet till dagsarbetspendlande. Hela skärgården lika behandlas inom Åland! Det är frågan om vad Åland vill via sitt Lagting.
Vi har valt Lagtinget och kommer att välja nästa Lagting. Vi måste kräva av Lagtinget att det söker konsensus i Kortrutt. Annars besluter sittande ÅLR om ”sin” kortrutt. Nästa ÅLR besluter om ”sin kortrutt” 2015–2019. På 2020-talet kommer sedan den ”tredje kortrutten”. Det enda vi som väljare får är åländsk pannkaksrutt och fortsatt lidande Åland.
Jag som väljare kräver konsensus av Lagtinget i Kortrutt i år. Därför ställer jag upp i valet 2015 endast med ”en kostym” för att delta i förverkligandet av Kortrutten
PS: Färskt ÅDA-exempel från förra veckan. Inget hade varit viktigare för 29 000 ålänningar än att Ålands Digitala Agenda rotts i hamn. Den 11.2 meddelade ÅDAn att Gudingen får simma ensam. Precis så allvarligt och tragikomiskt som det låter.
Tom Grahn
Fiskö
