DELA

Konflikten inom skärgårdstrafiken

Det är chockerande att läsa hur landskapet ger en enskild yrkesgrupp särskilda förmåner samtidigt som andra delar av förvaltningen tvingas spara. Det som är det märkliga är att landskapet låtit detta fortgå år efter år. Övertidsersättningarna alltså. Rimligen vore det vettigare att anställa fler och slippa betala för övertid. Det är illa för den allmänna stämningen och rättsuppfattningen bland landskapets arbetstagare om en enskild grupp gynnas framför andra.
Det är förståeligt att Sjöfartsunionen kämpar för bibehållandet av uppnådda förmåner. Så gör alla yrkesgrupper då förmånerna hotar skäras ner. Skillnaden är att unionen har möjlighet att lamslå trafiken och då tvingas landskapet gång efter annan att ge efter och motvilligt acceptera kraven.

I en svunnen tid hade landskap och kommuner ingenting att förlora på högre löner och bättre förmåner då pengarna togs ur statens kassakista. Tvärtom sågs det bland många som en fördel att köpkraften och kommunernas skatteintäkter ökade. Situationen är helt annorlunda idag då landskapet själv står för alla utgifter.
Det har pratats mycket om att privatisera skärgårdstrafiken. LR har i första hand riktat in sig på de objekt som är lätta att jämföra, till exempel Simskäla vajerfärja. Tyvärr finns inga stora besparingar att hämta på vajerfärjorna, där är löner och bemanningskrav som lägst. Resten av skärgårdstrafiken styrs i praktiken av sjömansunionen och sjöfolket är av förståeliga skäl nöjda med dagens situation. Privata incitament är svåra att genomföra i praktiken då entreprenören skall konkurrera med avtalen på landskapets egen flotta. Dessutom behövs konkurrens för att privatiseringar skall ge någon vinst och frågan är om det är möjligt att uppnå med nuvarande förutsättningar.

Det borde kunna vara annorlunda. Vi lever i en tid med allt större global rörlighet bland arbetskraften. Många i vår närhet kämpar med arbetslöshet, låga löner och att överhuvudtaget få ekonomin och livet att fungera. Även här på Åland väntar troligen sämre tider framöver. Samarbete och förmåga att se lite längre än enbart till den egna plånboken vore då önskvärt.
Mikael Lundell
Vårdö