DELA

Koncentrera jakten på hjortdjur

För drygt en månad sedan deltog jag i en diskussion vid namn Jakt – rådjur – fästingar på Själö fältstation i Nagu skärgård. Invånarna på Själö är djupt bekymrade över situationen som uppstått under de senaste 15–20 åren. Själö hör till naturskyddsområdet Natura 2000, vilket innebär att jakt är förbjuden.

I slutet av 1990-talet observerades de första vitsvanshjortarna på Själö. I början av 2000-talet började antalet vitsvanshjortar öka och under de senaste 5 åren har ökningen varit explosionsartad säger FD Jari Hänninen, föreståndare för Själö fältstation. Vitsvanshjortarnas beteende har förändrats. De är icke mera ”skygga, vilda djur”, utan helt orädda för människan. Vitsvanshjortarna förstör alla odlingar på Själö. De äter alla säljbara grödor och allt gott och vackert, ovan jord och under jord. De smutsar också ner i trädgårdarna.

Vitsvanshjortarna infördes på 1930-talet från Nordamerika. De har utvecklats till utpräglade skadedjur, och i och med att de sprider fästingar är de indirekt livsfarliga.

I HBL (26. 9. 2016) diskuterar Peter Buchert fenomenet invasiva arter i Europa och Finland. Minken, mårdhunden och sumpbävern nämns i artikeln. Tyvärr nämns inte vitsvanshjorten trots att den fyller alla kriterier för en invasiv skadlig art.

Enligt forskaren Suvi Viranta-Kovanen (HBL den 26. 9. 2016) ”är människans sätt att förhålla sig till djur säreget, det formas av djurets utseende, dess jaktbeteende och uppfattningen om dess skadegörelse.” Vitsvanshjortarna är otvetydigt mycket vackra djur men är trots det farliga skadedjur. I HBL (3. 10. 2016) skriver Jan-Erik Ingvall ”Vi bör verkligen akta oss för att ge några djurarter, som under en längre period lyckligtvis inte varit till förfång, men nu breder ut sig, något slags skyddad särställning.” Detta gäller både vitsvanshjortar och rådjur, som under de senaste 20 åren ökat dramatiskt på vissa områden.

På Själö bedrivs en noggrann fästingforskning. År 2000 räknade man 0,28 fästingar/100 kvadratmeter. Mellan år 2012 och 2015 varierade antalet fästingar mellan 5,0 och 5,8 fästingar/100 kvadratmeter, vilket är en ökning på över 20 gånger på 15 år (doktorand Jani Sormunen, Åbo Universitet). Ökningen är parallell med ökningen av vitsvanshjortar på ön. Vitsvanshjortarna är fästingarnas favoritvärddjur.

I delar av USA har man stora problem med borrelia (Lyme disease). I USA och Europa har man i över 30 år känt till sambandet mellan hjortdjur och fästingar. I USA och Europa finns kunniga parasitologer, som vet hur man bekämpar parasiter. Man avlägsnar parasiternas värddjur, vilket gör att parasiterna svälter ihjäl. I USA bekämpar man fästingar med hjortjakt. Hjortdjursstammarna minskas hårt. Fästingbestånden går ner. Hos oss har det varit mycket svårt att övertyga allmänheten och framför allt jägarna om sambandet mellan hjortdjur och fästingar.

Bilden visar ett experiment som man utförde i Bridgeport, Connecticut, som ligger på USA:s ostkust. Den visar antalet vitsvanshjortar/kvadratmile och antalet fästingar/100 kvadratmeter. I Bridgeport var förekomsten av fästingar år 1993 mycket hög (≥ 9/100 kvadratmeter). För att minska på antalet fästingar beslöt man att öka hjortjakten. År 1993 var antalet vitsvanshjortar 250/kvadratmile. Under det första året fälldes mer än häften av vitsvanshjortarna. Vid experimentets slut år 2002 var antalet vitsvanshjortar ≤ 30/ kvadratmile och antalet fästingar ≤ 1/ 100 kvadratmeter. Experimentet var mycket lyckat. Fästingarna sprider borrelia och TBE. I Åbolands skärgård började båda sjukdomarna öka under 1990-talet. Borrelia ökar fortfarande. Borrelia är svår att diagnostisera och i vissa fall omöjlig att bota. Den tunga antibiotikakuren har många negativa biverkningar. Tarmfloran rubbas för en mycket lång tid. Situationen blir bara värre. Fästingchecken är inte bombsäker. Man missar de små krypen. I ett ”worst case-scenario” kan alla skärgårdsbor som fötts på 1990-talet och senare årligen drabbas av borrelia.

Efter 40 år kan vissa medelålders skärgårdsbor ha haft borrelia ≥ 40 gånger. Trots att borrelian varje gång behandlats med tung antibiotika har många fått kronisk neuroborrelios. Normalfloran i tarmen hinner heller aldrig återhämta sig. Ingen vet vilka livslånga bieffekter detta kommer att ha. Många människor kommer att bli sjuka och vården av dem kommer att bli dyr. Ifall ingenting görs för att minska antalet fästingar står vi inför en katastrof, som kommer att drabba våra barn och barnbarn. Det enda sättet att minska antalet fästingar är att eliminera deras viktigaste värddjur – vitsvanshjortarna och rådjuren. Jag uppmanar skärgårdsborna att göra såsom de gjorde i Bridgeport, CT, USA. Öka jakten på hjortdjur. Koncentrera jakten till de öar, som har flest hjortdjur. Fäll alla hjortdjur på dessa öar och håll dem borta. Följ med hur det går för fästingarna. Själö skulle passa utmärkt för ett sådant experiment och varför inte Hästö i Houtskär. På Åland finns säkert öar som har många hjortdjur och många fästingar. Jag tror att den nuvarande skärgårdsbefolkningen och blivande skärgårdsbor skulle uppleva ovanstående åtgärder som ansvarsfulla.

Margaretha Gustafsson

Parasitolog och docent i cellbiologi vid

Institutionen för biovetenskaper, Åbo Akademi