Klarspråk om trovärdighet
Benita Mattsson-Eklund ondgör sig i Ålandstidningen den 27 oktober över att hennes trovärdighet som historisk uttolkare av händelserna 1918 diskuteras av mig. I sitt ursinne slår hon åt alla håll. De som inte håller med henne är inte värda att kallas forskare, en skymf mot alla flitiga hembygdsforskare på Åland. Hon kräver klarspråk.
Redaktör Mattsson-Eklund hävdar att den svenske ministern Erik Palmstiernas publicerade dagböcker inte är tillförlitliga, att de är tillrättalagda.
Erik Palmstierna skriver dagböcker både före och under sin tid i Sveriges regering. Han är sjöminister från oktober 1917 till mars 1920 och därefter utrikesminister fram till oktober 1920.
Hans anteckningar som minister är således samtida med kampåren på Åland och därmed ett unikt insiderdokument i Ålandsfrågan. 1931, då det gått tio år sedan NF avgör frågan om Ålands tillhörighet, offentliggörs ett memorandum signerat Palmstierna rörande relationerna mellan Finland och Sverige åren 1917-20. Det skrivs för att han anser att händelserna dessa år har belysts ensidigt och föga objektivt från öster i en rad finska böcker.
Sverige beskylls för att ha planlagt ett övertagande av Åland. Han bedyrar att det är Ålands folk som opåverkat initierat frågan om anslutning till Sverige och han vill klargöra att syftet med Sveriges Ålandsexpedition 24.2–16.5.1918 inte var att annektera Åland.
De handskrivna dagboksanteckningarna publiceras åren 1952–54 i tre böcker: Orostider I, som behandlar åren 1914–1916, Orostider II 1917–1919 och Dagjämning 1920-1921, sammanlagt nästan 1000 läsvärda sidor.
När jag för flera år sedan studerade de tre böckerna lade jag märke till hur Palmstierna från att ha talat om broderfolket anslog en mer och mer nedlåtande ton mot finländarna i takt med att de började ifrågasätta ett avstående av Åland. För Mannerheim ger han inte ett ruttet lingon. Med önskvärd tydlighet framgår att Palmstierna är en skicklig regissör.
Det är påtagligt hur noga Sverige och Palmstierna är att utåt påpeka att frihetsrörelsen startat på Åland. Det är förståeligt. Ett minsta officiellt medgivande att Sverige var inblandat i uppkomsten av Ålandsseparatismen skulle internationellt ha dragit mattan under Sverige. Men de privata dagböckerna berättar en annan historia.
Om avsikten vid publiceringen på 50-talet fortfarande är att dölja att Sverige hade haft intresse av att annektera Åland frågar man sig varför bland annat följande noteringar av Palmstierna inte stryks eller ändras när allt då blir offentligt:
31.10.1917 Tysk förfrågan om Sverige kunde besätta och förvalta Åland efter en tysk erövring
11.11.1917 Åland kunde mottagas på villkor: 1 medgivande från samtliga makter, 2 neutralisering av Åland, 3 befolkningens bifall.
18.12. 1917 Beslutet är fattat och Ålandsaktionen börjar.
21.2.1918 Bud inkommet att tyskarna ämna besätta Åland för att göra en invasion i Finland. Man blir förbannad. Hela vår Ålandsaktion kan snedvridas. Ur deras hand skall Åland tagas, själva får vi intet göra.
17.3.1918 Ju mer tyskarna biter sig fast på Åland dess viktigare att det blir svenskt.
31.7.1918 Vi Åland de Karelen.
23.7.1919 Ålandsfrågan i baklås på grund av Ryssland. Vad skall ålänningarna göra nu? Den sista folkomröstningen gav utskottet ”plein pouvoir” – skall den brukas? Läget är mycket sämre än 1918. Då kunde ett lösslitande från Finland ha lyckats, inga finska trupper voro på ön, Finland var lamslaget, ententen preockuperad och Tyskland hade annat att tänka på. Ett fait accompli, som även jag övervägde, hade kanske löst frågan.
24.7.1919 Sverige borde ha annekterat Åland 1918.
Vem av Sverige och Åland som friar först är oklart. Men att Sverige i november 1917 behöver ett bifall från den åländska befolkningen framgår liksom att beslut om handling tas i Stockholm den 18 december. Sedan vet vi att under en vecka runt julhelgen genomförs namninsamlingen på Åland.
Nu lite gravallvarligt klarspråk. Benita Mattsson-Eklund skriver 2003 en vacker och populärt hållen bok om begravningsplatser på Åland ”All tiders viloplatser”. I avsnittet om Jomala kyrkogård återfinns följande bild med text på s. 87: ”Handlande Michel Sittkoff, en av de framgångsrika bröderna i rederi- och handelsbranschen på 1800-talet, vilar här under en massiv sten med inhuggen ängel. Stenen i sin tur bär upp ett järnsmideskors.”
Nästan allt är fel. Förvisso är det Michael Sittkoffs gravsten men den är inte massiv i betydelsen stor och tung. Den är i själva verket ganska liten och gjord av täljsten med känsligt utmejslade och delvis frilagda slingrande växtmotiv. Ängeln är ingen ängel utan gudinnan Nox med sina två barn Hypnos och Thantos. Hon är inte uthuggen utan gjuten i relief på en medaljong av tunn biskviporslin. Det är en förminskad version av Bertel Thorvaldsens berömda originalverk Natten skapad i Rom 1815. Korset är, som alla ser inte ett järnsmideskors utan gjort av vit marmor. En på Åland unik och synnerligen skyddsvärd gravsten.
På sidan 80 i samma bok, där några Sundsgravar behandlas, sägs i bildtexten ”Löjtnant Nikiforov, död 1867, en av främlingarna på denna plats.” Om man besvärar sig att gå till kyrkogården kan man emellertid konstatera att den i boken avbildade ståtliga gravstenen är rest över majoren Gustaf Adolf Petanders unga hustru Annette död i december 1836 och deras ettåriga son Axel Edvin död två veckor senare i januari 1837. Texten är både på svenska och ryska.
Detaljer kan tyckas. Men när jag läser sånt här börjar jag undra vad som egentligen är sant i Benita Mattsson-Eklunds faktatexter?
Folke Wickström
Benita Mattsson-Eklund har getts möjlighet att besvara insändaren, men avböjt. Red.
