Kan landskaps-regeringen sitta kvar?
Jag har med bestörtning tagit del av nyheten om att Ålands landskapsregering beslutat att avsätta Pafs styrelseordförande Jarl Danielsson från hans post, med hänvisning till att han i egenskap av kommunstyrelsens ordförande i Vårdö tagit ställning mot att Vårdö kommun skall ta emot kvotflyktingar i detta skede. Kommunens beslut grundar sig på ekonomiska skäl, som i sin tur till stor del beror på att regeringen försämrat villkoren för tilldelning av landskapsandelar, samt att kommunerna i detta läge heller inte vet hur regeringen tänker sig den framtida kommunstrukturen, eller hur stora kommunernas kostnader blir vid genomförandet av KST.
Allt detta skapar en stor oro och osäkerhet inför framtiden, vilket gör att kommunerna har svårt att planera ekonomin ens ett år framåt. Därför gör kommunerna klokt i att avvakta med införandet av nya kostnader och utgifter, tills landskapsregeringen bestämt sig i fråga om de planerade reformerna.
Man måste i sitt utövande av olika uppdrag kunna skilja på rollen som styrelseordförande i en kommun, och styrelseordförande i ett affärsdrivande bolag. Vilket Jarl Danielsson också har gjort på ett insiktsfullt och förtjänstfullt sätt. I sitt beslutsfattande i kommunen har han att ta hänsyn till de ekonomiska förutsättningar som råder där, samt skall se till att kommunens invånare får en så god vård, omsorg och service som de enligt lag är berättigade till . I egenskap av styrelseordförande i Paf skall han se till att ägarnas ekonomiska intressen bevakas, i enlighet med de direktiv som ägarna ger. Det förvånar mig att landskapsregeringen inte förstår den skillnaden, vilken borde stå klar för alla som har insikter i hur beslutsfattandet fungerar i praktiken.
Finansminister Perämaas förklaring att han , och regeringen, saknar ”moraliskt förtroende” för Jarl Danielsson verkar i mina öron ganska långsökt, med tanke på att de företagare vars bokförare stal en ansenlig summa pengar av dem, för att kunna fortsätta vara storkund hos Paf, ännu inte fått ersättning för stölden, varken från landskapsregeringen eller Paf, trots att det gått flera år sedan händelsen . Hur är det med deras ”moraliska förtroende” för Paf och landskapsregeringen? Eller menar då landskapsregeringen att Jarl Danielsson bromsat återbetalningen av de stulna medlen, eller vari ligger det moraliska dilemmat? I så fall kommer väl landskapsregeringen och Paf att återbetala de stulna medlen med ränta snarligen nu då ”bromsklossen” är eliminerad?
Jag ser med oro på de medel som landskapsregeringen använder sig av för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse om de vågar trotsa de ”politiskt korrekta åsikterna”, och i stället använder sig av sunt förnuft i sitt beslutsfattande. Finansminister Perämaa bedyrar i ett uttalande till tidningen att regeringen välkomnar en fri och öppen debatt, men nu förstår jag att det är viktigt att man öppet deklarerar sin åsikt med namn under insändarna, för att regeringen skall kunna skilja mellan ”onda” och ”goda” medborgare, och jag antar att vi som vågar ha politiskt inkorrekta åsikter i framtiden kan förvänta oss att bli både stämplade och brännmärkta, och kanske på något vis även straffade.
Enligt grundlagen råder åsiktsfrihet i landet, kan landskapsregeringen sitta kvar efter att ha visat så uppenbara brister i sina insikter om de grundlagsenliga rättigheterna?
Runa Lisa Jansson
