DELA

Josef –en av några ålänningar som lever i misär

En sann historia från välfärdslandet Åland
Under mina åtta år på Åland har jag varit i kontakt med ca 60 missbrukare. 20 av dessa lever i misär. Säkert är det många fler.
Jag minns sist jag träffade Josef. Jag kom dit en förmiddag. När jag öppnade ytterdörren möttes jag av sopstank, urin- och mögeldoft i entrén.
Det låg sopor och det var ingrott av smuts. Så här var det också för ett år sedan. En äldre man dök upp. Han visste vem jag var, bjöd in mig och sade att han var glad över att jag kommit. Hans lilla lägenhet var nästan lika stor som mitt badrum. Plankor och tyger var fastspikade på väggarna för att täcka hålen ut mot kylan och vinden. Skräp trängdes i ett hörn, skummadrassen var urholkad. Köket bestod av ett hopplock trasiga hurtsar och en kokplatta. Plåtburkar och oidentifierade föremål trängdes på den rostiga lilla diskplåten. Vi pratade länge innan jag gick. Det kändes sorgset att tagit del av den gamle mannens livshistoria. Han hade lika gärna kunnat vara min eller någon annans morfar som råkat hamna offside.
Jag gick in igen, knackade på hos Josef som genast öppnade.

Han var mager som en sticka. Han sade att hans kropp skrek efter alkohol när han vaknade, inte efter mat. Han brukade äta när han blev bjuden på lunch 1-3 gånger i veckan av b.la församlingen. Jag tänkte på en vän som funderade på att gå ur kyrkan och istället ge pengar till välgörande ändamål. Jag måste berätta vad jag sett att en del av kyrkans pengar går till, välgörande ändamål i högsta grad.
Jag fattade inte hur det kunde bli så här sen sist vi träffades.
Josef skakade på huvudet. Han skulle så gärna vilja komma in på avgiftning och få vård, men klarade inte kravet att vara nykter, därför fick det vara. Det kändes så tragiskt. Han var inte den Josef som jag träffat tidigare. Den Josef var kaxig, nykter, fräsch och mådde bra. Nu var det en dämpad trasig Josef, som var onykter, ofräsch och mådde skit.
Josef är alkoholist, vilket samhället inte betraktar som en sjukdom. Därför får han klara sig själv, fastän han inte klarar sig själv. Därför får också hans samhällsbetalda boende vara en sanitär olägenhet, eftersom de själva har valt sin situation?!
Men väljer man egentligen att bli beroende?

Det finns politiker och föreningar som vill förändra den här situationen, men då måste de få stöd av flera. Jag hoppas att alla politiker, oavsett parti hjälps åt att förbättra situationen för dessa människor.
Lis Karlsson (Lib)